"Leken tåla", Atelierteatern 1964
I början av 1960-talet gick ett ruskigt rättsfall genom världspressen. Tre holländska ynglingar mördade en kamrat, uppenbarligen för att tysta honom efter det att de fyra tillsammans begått en serie brott. Två av pojkarna var bröder och söner till en miljonär, vilket gjorde det hela än mer omskrivet, eftersom det verkade som om myndigheterna i viss mån lät sig påverkas av den mäktige fadern. Detta väckte en våldsam folkopinion, vilken bland annat tog sig uttryck i en insamling till advokatarvoden för den tredje pojken.
På detta rättsfall byggde dramatikern Manuel van Loggem sin thriller "Jeugdproces", som kallades "Leken tåla" när den gavs på Atelierteatern i Göteborg 1964. Van Loggem ville i sin pjäs visa spänningarna mellan fyra olika temperament, som utsätts för en onormal press utifrån. Vad som börjar som en farlig lek slutar helt utanför de lekande pojkarnas kontroll. Van Loggem belyser hur alla inlärda attityder och inlärda beteenden krossas när individen står inför olösliga problem. Steg för steg förvandlas de fyra tuffa ligisterna till rädda, ynkliga, förkrossade små pojkar. Två av pojkarna kommer från förmögna hem, den känslokalle och överintelligente Walter, gängets ledare och hans slav, den infantile och tröge Arend. Den utåtriktade och charmfulle, men samtidigt drömmande Pieter, som inte kunnat trivas i sin småborgerliga miljö och den grove, gladlynte Martijn, barnhusbarn och anstaltspojke.
På Atelierteatern spelade Tomas Bolme den fege och förtryckta Arend som slutligen gör uppror. Nils Andersson spelade Martijn, som även han drabbas av en tårdrypande neuros i pjäsens slutscen. Pieter gestaltades av Lars-Åke Larsson. Lasse Pettersson spelade gängledaren Walter. Bo Forsberg svarade för översättning och regi.
"Lasse Pettersson som psykopaten och tvångsneurotikern är helt bländande och frågan är om Göteborg idag kan visa upp en manlig ung skådespelare av samma sällsynta kaliber. Rollen är bitvis mycket svår och frestar till överspel men Pettersson kontrollerar den helt och ger den en kuslig tyngd", skrev signaturen A. H. i Arbetartidningen.
Se även:
Kommentarer
Skicka en kommentar