Slottsskogsteatern - göteborgarnas friluftsnöje!

"Slottsskogsteaterns saga är nu all. Göteborgs fastighetsnämnd har nämligen beslutat att lägga ner teatern, som hann bli 51 år gammal. Alla de som skulle vilja vallfärda till teatern, där de en gång haft så roligt, kommer bara att finna en skogsdunge - teatern skall nämligen redan i vår jämnas med marken."

Ovanstående rader kunde man läsa i Göteborgs-Posten den 3 mars 1966. Med sina 51 år var teatern i Slottsskogen Göteborgs sista friluftsteater. 

Den första premiären ägde rum den 20 juni 1915 och stycket hette "Timmerflottare". Då hade man under flera år diskuterat möjligheterna att öppna en teater i det fria. Det var revykungen Axel Engdahl som hörde sig för med Slottsskogsstyrelsen. Men på den tiden var man så rädd om Slottsskogen att man inte ville stänga av någon del i parken - inte ens för teater - och därför blev det avslag.

I Mårtens backe, längs den branta stigen mot Bragehöjden, fanns i alla fall en plats som man tyckte var lämplig för en utomhusteater och tre år senare fick Wiran Rydkvist och Gerda Thomée Mattson tillstånd att spela där. 

Första pjäsen blev alltså "Timmerflottare". Redan året därpå gav man "Värmlänningarna" med förnämliga skådespelare som bl.a. Ludde Gentzel och Olof Sandborg i rollistan.

Just "Värmlänningarna" blev ett återkommande program och stod på repertoaren hela 18 gånger under Slottsskogsteaterns livstid. 

Kompanjonskapet mellan de båda teaterdirektriserna upplöstes så småningom och under några år drev Gerda Thomée Mattson teatern på egen hand.

1924 övertog Nya Teaterns chef Hjalmar Selander även Slottsskogsteatern. Han efterträddes 1932 av paret Lilli och Algot Gunnarsson. Algot avled efter fyra år vid rodret, bara några dagar före premiären av "Den förgyllda lergöken" 1937. Hans hustru Lilli fick ensam driva teatern vidare, hon höll ut till 1950.

Teaterns repertoar blev genom åren ganska omfattande, man spelade ofta två-tre pjäser varje säsong. Klassiker som Selma Lagerlöfs "Dunungen", Strindbergs "Hemsöborna" och Holbergs "Maskerad". Populära folklustspel som "Grabbarna i 57:an", "När Nämndemans Ida skulle bortgiftas", "Masthuggs-Tyrolare", "Bröllopsraketen" och "Skärgårdsflirt". Även farser som "Spanska flugan" och "Charleys tant" stod på repertoaren.

Många ambitiösa och publikkära artister framträdde bland Slottsskogsteaterns buskar och blad bl.a. Colbjörn Knudsen, Ester Roeck Hansen, Einar Fagstad, Lena Brogren, Bertil Anderberg och Dan Sjögren.

Från 1951 var Richard Mattson teaterdirektör. Han var friluftsveteran och hade spelat i Slottsskogen redan sommaren 1928. Den mycket strävsamme Mattson drev teatern under 10 år innan han efterträddes av Ellen Bergman. Bergman tvingades dock ge upp efter bara två säsonger. Dåligt väder och sviktande publikunderlag medförde ekonomiska bekymmer.

Ur Arbetartidningen den 21 juni 1961: "Sedan premiären på Fort Christina den 3 juli, har Slottsskogsteatern endast kunnat ge 8 föreställningar av 18 spelkvällar. Man har haft mellan 25 och 125 åskådare i bänkarna som rymmer 600. Detta meddelas av chefen, fru Ellen Bergman, som ser sig nödsakad att lägga ner stycket med juli månads utgång. Det är givetvis det usla vädret som är anledningen till att hon måst fatta detta beslut. Om teatern fortsatte skulle det innebära att fru Bergman gjorde en förlust av 500 kr per kväll. Redan nu är hennes ekonomi hårt ansträngd."

Osborn Anderberg från sällskapet Gamla Vegapojkar ringde till Harry Hjörne på G-P som blev i eld och lågor och skänkte 300 kronor till teatern. Samma summa skänkte boxaren Ingemar Johansson. 

Insamlingslistor lades ut i G-P-hallen på Polhemsplatsen och i filialen på Ö. Hamngatan. Var och en som tecknade ett bidrag erhöll ett signerat foto av Ingemar Johansson. Det blev till slut 1. 715 kronor och 50 öre. Tack vare detta kunde Ellen Bergman hålla teatern vid liv ytterligare en tid. Den siste teaterchefen blev Bernhard Nyström, som avslutade Slottsskogsteaterns era 1964. Sörjd och saknad av många försvann Slottsskogsteatern efter ett klubbslag i ett bord.

Se även:

Hagateatern - arbetarklassens nöje