Nöjesvirveln

Hans Lindgren blev hjälplöst förälskad i teatern redan som liten. Då kunde han inte gå och lägga sig på kvällen om inte någon först applåderat åt honom.  Han var blott 10 år när han gjorde sin filmdebut i "Prästen som slog knockout". Annars är det väl som en av de sju syskonen i "Barnen från Frostmofjället" som många minns Hans Lindgren. Denna snyftklassiker från 1945 var en av de första riktigt stora svenska barnfilmerna och den blev en stor succé. Lindgren medverkade som barnskådespelare i en lång rad filmer innan han blev för gammal och övergick till teaterscenen. Ett par år i mitten av tonåren var han anställd vid Dramaten med det furstliga gaget a´ 30 kr per föreställning. Jarl Kulle och Per Oscarsson spelade då som elever på samma scen för bara 6:50. Hans Lindgren (1932-2012) På Dramaten fick den unge Hans Lindgren bland annat spela mot Lars Hansson, en av Sveriges största skådespelare genom tiderna. I Shakespeares "Rickard III" gjorde Hans högtidlig

"Nämen är det inte den där räliga kärringen i speceriaffären?"  sa Malmöborna när Ulla Sonesson kom cyklande genom staden.  Det var som den beskäftiga fru Skoog i kvartersbutiken i TV-serien "N.P. Möller - fastighetsskötare" som Ulla blev rikskändis. En man på bussen förebrådde henne och sade: "Hon ser ju rätt snäll ut! Hon e ju så le mot Möller. Hon ska va litta mer snäll ve han." Det var i mitten av 1940-talet som Ulla började agera i amatörrevyer i HSB-salen på Södra Förstadsgatan i Malmö. Det var små interna föreställningar där aktörerna själva sålde biljetter till släkt och vänner och uppträdde i egenhändigt sydda kostymer.  1954 kom hon med i Amatörparaden - tidningen Arbetets talangmönstring där blivande stjärnor som bl.a. Sonja Stjernquist, Jan Malmsjö och Gunwer Bergkvist fick tillfälle att visa upp sig. Ulla Sonesson (1926-2020) Ulla vågade aldrig satsa helhjärtat på artistkarriären. Hon arbetade som telefonist, först hos Televerket och sedan i t

Kommer ni ihåg den snälle poliskonstapeln Björk i 1950-tals-filmerna om mästerdetektiven Kalle Blomqvist? Lång, stark, med avsevärd pondus och en vänlig glimt i ögat. Det var Sigge Fürst som gestaltade den rollen så bra. Inget konstigt med det, Sigge hade nämligen varit polis på riktigt. I fem år patrullerade han barndomens gator från Valhallavägen ner mot Roslagstull. Sibirien kallades distriktet av andra stockholmare, för att det ansågs ligga så okristligt långt från stadens centrum. Så småningom blev han skådis och skulle spela polis i en av Sigurd Walléns filmer. Wallén regisserade och instruerade: - Herr Fürst, när ni nu ska anhålla den här boven, tar ni tag så här... - Men så kopplar man inte ett grepp! Jag vet för jag har själv varit polis. Sigurd Wallén tog sig för pannan och kved: - Åh, denna förbannade sakkunskap! Sigge Fürst (1905-84) Sigge Fürsts långa skådespelarkarriär låter sig inte sammanfattas på några få rader. Några ungefärliga siffror: Han medverkade i närmare 130 l

1979 var den folkkära jazzsångerskan och revyartisten Sonya Hedenbratt TV-aktuell i underhållningsprogrammet "Sommarmarknad" från Skansen samt i dramaserien "Mor gifter sig". Hon fick då besvara 15 frågor i tidningen Röster i Radio-TV. Vad var det första du skulle göra om du helt plötsligt blev radiochef? - Se till att mina underordnade inte ändrade tider och kanaler för etablerade program, som dom håller på med för närvarande. Alla har inte en radio som man bara trycker in en annan knapp på! Vad skulle du göra om du blev osynlig? - Det ligger nära till hands att skrämma någon eller några, men det vill jag inte, är en snäll typ. Tror du på ett liv efter detta? - Ja! Vilket är ditt tidigaste minne? - Det var en kall vinterdag -38 eller -39, jag kom in blöt och frusen. Alla kläder av! Vi hade en s.k. "ZULU" som satt utanpå kakelugnen. Det sprakade och fräste, jag gick baklänges närmare och närmare... Plötsligt fräste det till på ett annat sätt - min bakdel g

En udda artistkombination roade publiken i Ulricehamn för en kväll sommaren 1971. Den religiösa sångaren Jan Sparring från Bandhagen uppträdde tillsammans med revykomikern Runo Sundberg från Skövde. Inför framträdandet hade Sparring fått en del fördömande brev från religiösa kretsar som hade synpunkter på att han lät sig kopplas samman med en buskisartist. - Runo är en ömsint iakttagare av oss människor och arbetar med äkta folkhumor!  konstaterade Jan Sparring.  Jan Sparring och Runo Sundberg Stenbäcksskolans aula i Ulricehamn var fylld till bristningsgränsen när showen drog igång. Sparring sjöng med sin härliga basröst så det svängde kring såväl troende som syndare. Runo "Lanthandlar´n" Sundberg gjorde sina kluriga gubbar som räknade pappspik, "pratade skit" som miljövårdare och lade in svordomar på västgötska så dom blev sköna som liljekonvaljer.  Mötet mellan Jan Sparring och Runo Sundberg slutade med duettsång. Publiken stod upp och applåderade. Båda artisterna

Arne Källerud var en verkligt folkkär skådespelare i ordets rätta bemärkelse. Han kunde gestalta vardagliga och genuina människor, arbetare som kunde handskas med hammare och såg. Kostymroller passade honom inte.  Han var evigt förknippad med Söder och Vita Bergen efter sina rollfigurer i "Söderkåkar" och "Grabbarna i 57:an", men han föddes i Upplands Bro 1913 och flyttade in till Stockholm och Östermalm 1919. Efter folkskolan blev han springgrabb på en tidningsredaktion, jobbade på fabrik och hotell.  Han gick på Tekniska Realskolan med siktet inställt på att bli ingenjör men teatern kom emellan. Det började med amatörrevyer i Fredhälls sällskapsklubb. Efter Gösta Terserus teaterskola kom Arne Källerud 1941 till Casinoteatern vid Bryggargatan som alltiallo. Han avancerade snart upp på scenen och visade sig vara en användbar komiker med känsla för improvisation. När han spelade den höggradigt berusade Bacchus i Casinorevyn "OH" höll både publik och medspel

Berit Carlberg, förmodligen vår sista riktiga operettprimadonna, har helt oväntat gått bort.  Om Berit följt sin mamma Rosas råd under uppväxtåren i Uddevalla hade hon antagligen blivit sjuksyster eller lärarinna. Men Berit ville något annat. Först tog hon jobb som volontär på Uddevalla-Kuriren eftersom hon drömde om att bli journalist. När hon inte blev antagen till Journalisthögskolan började hon istället ägna sig åt sitt andra stora intresse, sången.  Hon tog plats som hushållerska hos sångarparet Gunnel Högberg och Rutger Nygren mot att hon fick mat, husrum och sånglektioner.  Så vann hon en sångtävling på Nalen, fick Kristina Nilsson-stipendiet och kom 1964 in på den lyriska linjen på scenskolan i Malmö. Berit Carlberg (1943-2021) 1967 gjorde hon ett sensationellt genombrott som Hanna Glavari i "Glada Änkan" mot Jarl Kulle på Oscarsteatern. Det blev en långkörare med 323 föreställningar. Mera operett skulle det bli hos Nils Poppe på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Det

På Systembolaget på Götgatan i Göteborg arbetade en kille som både kunde sjunga, steppa och berätta roliga historier. Han hette Nils Peterson. När han inte stod och sålde våtvaror på bolaget sågs han ofta på de västsvenska revyscenerna, då under namnet Nisse Peters.  Denna urgöteborgare från Masthugget blev revybiten redan som barn när han fick följa med föräldrarna till Lorensbergs Cirkus och se Karl Gerhard. Men det allra roligaste var när han fick gå på Hagateatern och se Sten-Åke Cederhök. Inte anade han då att han långt senare skulle bli en av Cederhöks scenkamrater.  En annan idol var Fred Astaire. Nisse såg hans filmer 20 gånger för att lära sig dans- och steppstegen. Sedan övade han de nya stegen varje morgon i en bordtennishall på Sahlgrenska sjukhuset, där hans pappa arbetade.  Betty Hutton var en artist som gjorde stort intryck på den unge Nisse. Han gick ombord på fartyget Gripsholm och diskade sig över Atlanten för att få se Betty Huttons show på Broadway. Han fick till oc

"Ulla-Britt. Namnet duger inte på en revyaffisch" , fnös Karl Gerhard och döpte om Ulla-Britt Fridh till Ulla-Bella. Det namnet behöll hon sedan under hela karriären.  Det var som sångerska hon slog igenom 1956. "Johansson, se upp i svängarna..." blev en riktig landsplåga, låten heter egentligen "Roslagsvår". Så blev hon duettpartner med Owe Thörnqvist, vilket resulterade i en guldskiva. Över 150 000 svenskar köpte "Anders och Brita" och "Titta Titta".  Tillsammans med sin blivande make Jan Gabrielsson blev hon TV-kändis som programvärd för "Söndagsbilagan", en av teves första långkörare. Hon arbetade i revyer och kabaréer med storheter som Pär Rådström, Beppe Wolgers, Hagge Geigert och Lars Forssell. På film medverkade hon i allt ifrån Arne Mattssons "Hon dansade en sommar" till Ragnar Frisks "Åsa-Nisse ordnar allt".  Ulla-Bella Fridh (1929-93) Under 12 år var hon engagerad vid stadsteatern hemma i Uppsala

Mille Schmidt tillhörde utan tvekan en av de mest mångkunniga inom nöjesbranschen. Han var lika mycket regissör, iscensättare och allmän idéspruta som aktiv skådespelare.  Trots att han förekom flitigt i så många olika sammanhang blev han aldrig något stort affischnamn. Han stod alltid med de små bokstäverna i reklamen, under de stora stjärnorna:  "Alla kan inte lysa med feta bokstäver i annonserna. Men det fanns tider när man tillhörde med flera. Nu är i alla fall namnet med" , sade han i en intervju.  Mille Schmidt började sin yrkesbana som slaktare på Norrmalms livsmedel. Slaktarkniven byttes snart ut mot skräddarsaxen i Karl Gerhards kostymateljé. Han blev så småningom inspicient hos revykungen och snart fick han vara med på scenen.  När scendebuten var avklarad blev det revyjobb på Södran, Narvateatern och Casino. 1952 träffade han Povel Ramel och var med och fyrade av startskottet för Knäppupp. Samarbetet med Povel varade i 11 år, Mille användes som skådespelare, inspic

Lena Hansson hette en av 1960-talets flitigaste estradartister. Hennes vagga stod i Hålland, inte det låglänta med o utan det fjällhöga med å som ligger i Jämtland. Hembygden var henne mycket kär. Någon kanske minns hennes riviga "Jämtlandsjazz" som hon framförde i en Beppe Wolgers-revy på Idéon. "Riktigt käpprakt uppväckt blev man när Lena Hansson föredrog sin Jämtlandsjazz: det är utan vidare revyns braknummer, ett artisteri av klass, helt igenom inspirerat och rejält yrkeskunnigt. Här ställs samtliga medartister utan vidare i skuggan" , skrev Margareta Sjögren i Svenska Dagbladet.  Lena Hansson (1944-2016) Lenas pappa var musiker och kapellmästare på ett hotell i Jämtlandsfjällen. Lilla Lena vägrade att gå och lägga sig om hon inte först fick sjunga en barnvisa för gästerna. Hon började skola i Östersund, tog balettlektioner och snart blev det en hel del sång och spel också.  Det var Merit Hemmingson - sedermera berömd jazzorganist - som ville starta en trio. Hon

Det var på Lorensberg i Göteborg 1975 som Åkessongarvet blev ett begrepp. Gunilla var engagerad till Hagge Geigerts revy och gjorde en skrattmonolog som lät tala om sig. Den fruktade kritikern Bengt Jahnsson i Dagens Nyheter skrev: "Gunilla Åkesson har ett vidunderligt skratt. Åkesson skrattar så hela Lorensberg och hela Göteborg skakar. Det är ett skratt som hela Sverige behöver."  Sedan dess har Gunilla Åkesson smittat oss med sitt härliga skratt i oräkneliga sammanhang.  Janne "Loffe" Carlsson döpte henne till "Korven från Dingtuna" när de båda gjorde TV-underhållningen "Lördagsblandning" tillsammans. Men Gunilla kommer inte från Dingtuna, hon är från Lindesberg. Föräldrarna var förtvivlade när hon hoppade av gymnasiet och for till Stockholm för att plugga vid Calle Flygares teaterskola. Två gånger kom dom till Stockholm för att hämta hem sin dotter och övertala henne att satsa på läraryrket istället. Calle Flygare talade om henne som "

Vid 87 års ålder var skådespelaren Stig Grybe sommarpratare i Sveriges Radios "Sommar". Lyssnarna fick höra en mycket allvarlig man som såg tillbaka på sitt liv med vemod i rösten. Han som roat så många människor genom årens lopp verkade inte alls ha haft så roligt själv. Grybe berättade öppet och ärligt om sin dåliga självkänsla. Om sin kringflackande uppväxt med ett par föräldrar som ansåg att han var oduglig. Hans lärare i skolan tyckte också att han var totalt obegåvad.  Teaterdrömmarna började spira i tidig ålder när hans mormor i Vimmerby tog med honom på bio för att se det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen. Dessa båda herrar inspirerade honom att söka sig till teatern även om det skulle dröja några år.  Det var under gymnasieåren i Västerås som han började spela amatörteater. Där fanns några äldre grabbar vid namn Lars Ekborg och Olof Thunberg som la beslag på alla viktiga roller, men unge Grybe fick hoppa in ibland med en enkel stickreplik. Det räckte fö

Ingen aktris kunde glida in så elegant på en teaterscen och bära upp en stollig hatt med sådan självklarhet som Siv Ericks. Alla dem som sett henne minns hennes släpiga, nasala röst med de plötsliga sprittningarna i diskanten. Den rösten blev Siv Ericks speciella signum. Egentligen hette hon Eriksson och kom från Oxelösund. Hon började spela teater som 16-åring, det låg nära till hands då hennes pappa skrev lokalrevyer. Sedan stack hon iväg med ett kringresande teatersällskap innan hon kom till Stockholm där hon bland annat fick spela mot Max Hansen. Det var förresten Max som gav henne artistnamnet Ericks. Siv Ericks (1918-2005) Det var i Kar de Mumma-revyn på Blancheteatern 1954 som hon skapade sin vimsiga societetsdam, som hade så oerhört svårt att förstå hur folk hade råd med allt. Själv gjorde hon allting. En märklig hatt, anslående handväska, pälssjal, balanserande på höga klackar med cocktailglas i handen. Lägg till den nasala stämman med sug på vokalerna. Succén var

Visst kommer ni ihåg Ulf Larsson? Det har förflutit mer än 10 år sedan denna glädjespridare lämnade oss. Ulf formades till komiker på gymnasiet i Täby. Där fick han som enskilt arbete tillsammans med några kamrater att sätta upp en revy. Redan då stod det klart att det var underhållning han skulle ägna resten av sitt liv åt. Han var 19 år när han startade Cocosteatern i Täby. Drog till sig ett par framtida namn från samma Täby - Peter Dalle som ju blev skådis och Pontus Enhörning som blev ståuppare och radiopratare.  Riktig fart i karriären blev det med hjälp av TV. Rollen som Storebror i barnprogrammet "Bröderna Olsson" blev en succé. "Videograttis" gick av bara farten liksom komediserien "Kusiner i kubik". I den sistnämnda hade han sällskap av Claes Malmberg och Sickan Carlsson. I nio år var han en av programledarna för "Söndagsöppet", ett familjeprogram som han satte sin personliga prägel på. Han var också fullt sysselsatt på privatteatrarn

Märta Ternstedt var en av Göteborgs allra folkkäraste profiler. "Våran lella Märta", sade göteborgarna kärleksfullt när hennes namn kom på tal. "Furstinnan av Annedal" var ett annat smeknamn som Märta bar med stolthet. Hon var teatergalen redan som barn och debuterade 1928 hos Spårvägsamatörerna. 1930 var hon balettflicka i Karl Gerhards och Ernst Rolfs gemensamma revy på Stora Teatern. På dagarna arbetade hon på Karlsson & Starks korsettfabrik men 1933 blev hon anställd som altsångerska i kören på Storan med den furstliga lönen av 125 kronor i månaden, då övergav hon korsetterna.  Snart fick hon ta klivet ur kören och skådespela. Märta hade en förmåga att ständigt dra uppmärksamheten till sig, oavsett storleken på rollerna. En gång var hon statist i Benatzky-operetten "Vita Hästen". En recensent skrev: "Märta Ternstedt hade bara en enda replik i föreställningen - det var den som räddade kvällen." Märta Ternstedt (1915-94) I 35 år

Anna Sundqvist var blott fyra år när hon gjorde radiodebut hos farbror Sven i "Barnens brevlåda". Som fjortonåring medverkade hon hos Sigge Fürst i det populära radioprogrammet "Frukostklubben" och året därpå vann hon Stockholmsfinalen av "Riksparaden" på Skansen. Pekka Langer fick ögonen på den sångglada flickan och engagerade henne till sin revy "Galningar" och därmed hade Anna tagit klivet in i branschen på riktigt.  Hon gjorde ett pyramidalt genombrott i Scalateaterns "Stoppa världen - jag vill stiga av", motspelaren hette Jan Malmsjö. Därefter följde en minst sagt intensiv karriär. Anna provade på det mesta inom svensk showbusiness. Rollerna varierade, från urblåst sexpudding på musikalscenen till skrattande mås hos Knäppupp.  Det blev många musikaler: "Irma la Douce", "Ungkarlslyan", "Hör, dom spelar vår sång", "Nine", "Hur man lyckas i affärer..." och "My fair Lady". In

Året var 1961. En i Sverige okänd norsk komiker stod i sjömanskostym på Lisebergs stora scen och fick publiken att kikna av skratt när han berättade om flickorna i Lissabon. Så kom Ulf Thorén och gav honom chansen i TV och snart skrattade hela Sverige åt hans monolog "I marinen", som den egentligen heter. "Det dom har det har dom ju här i Lissabon" , var hans svar när fartygets befäl höjde ett varningens finger och sa åt honom att flickorna i Lissabon inte hade något mer att komma med än flickorna hemma i Oslo.  Arve Opsahl hette skådespelaren som framförde detta klassiska revynummer. Det sägs att han blev hedersgäst hos portugisiska turistbyrån tack vare denna upplysning. Arve var sedan länge en etablerad artist hemma i Norge. Scenkarriären började på 1940-talet och han blev med tiden en av Norges mest folkkära skådespelare. Han medverkade i en lång rad revyer på Chat Noir i Oslo, var engagerad vid Oslo Nye Teater, gjorde ett stort antal grammofoninspelningar

Berndt Westerberg (1902-79). Minns ni den östgötska sjörövaren i Knäppupps "Funny Boy", han som hörde så ille på ene örat... Mannen som fällde den bevingade repliken hette Berndt Westerberg.  Hans föräldrar ville att han skulle arbeta på kontor. Han gick dit och sökte jobbet men förklarade att han egentligen inte var intresserad. När detta kom till föräldrarnas kännedom rymde han med ett resande teatersällskap, då var han blott 15 år gammal.   Under sitt liv hann Berndt Westerberg avverka de flesta scener i det här landet inklusive folkparker och Folkets Hus. Han jobbade på Intiman, Scala, ABC-teatern, Riksteatern, Dramaten, Tantolundens friluftsteater och Folkan. I Stockholm var det egentligen bara Södran och Vasan som han inte hann med. Under flera säsonger var han ett pålitligt namn i de populära Klangerevyerna och han hade även engagemang hos Karl Gerhard.  Allra bäst trivdes han på Lisebergsteatern i Göteborg, där medverkade han i en lång rad uppsättningar tillsamm

Georg Adelly (1919-97) var en säregen komiker som i sin krafts dagar verkligen kunde krama skrattet ur en publik bara genom att få en stortå att stå rakt ut i luften. Han föddes i Gjövik i Norge, son till musikaliska cirkusclownen Fritz Adelly och lindanserskan Maria, född Hoffman. Georg ärvde föräldrarnas talang för underhållning, även om han aldrig kom att ägna sig åt cirkus.  Han började sin artistkarriär vid SSU-teatern i Örebro där han medverkade i nyårsrevyerna på Folkets Hus. Leon Landgren tände på Georgs komiska talang och tog med honom ut på folkparksturné tillsammans med Thory Bernhards sommaren 1946.  När turnén kom till Halmstad fanns revydirektören Gösta Bernhard i publiken vilket ledde till att Georg fick engagemang på Casinoteatern i Stockholm.  På Casino blev Georg Adelly en mycket uppskattad artist som ofta fick skratten att övergå i orkaner.   "Adelly är den levande människa som mest förefaller hämtad ur en tecknad serie. Hans plastik är lika surrealistisk som