"Drömpojken", Lisebergsteatern 1970

Häromdagen skrev jag om "Drömflickan" på Göteborgs stadsteater. För jämställdhetens skull är det väl inte mer än rätt att även presentera "Drömpojken". 

Pjäsen skrevs av Woody Allen och sattes upp av Gösta Bernhard på Lisebergsteatern i Göteborg sommaren 1970. Hur mycket Woody Allen hade känt igen av sin ursprungspjäs är oklart, Bernhard bearbetade stycket efter eget huvud och presenterade den som "en knas-betonad revy-komedi". 

"Drömpojken" handlar om en kille som lider av mindervärdeskänslor och sexuella hämningar. Han står i ständig kontakt med sin psykiater av vilken han får omoraliska råd om hur han skall lösa sina problem. Psykiatern befinner sig i en talarstol vid sidan av scenen och låtsas hålla föreläsning om fallet för publiken. Inne på scenen får man följa den stackars mannens förehavanden. Han leds in i förödmjukelser av olika slag när han gång på gång misslyckas med att upprätta meningsfulla kontakter med kvinnor. När han äntligen hamnar i ett lyckat förhållande är det givetvis med bäste vännens fru - den enda kvinna som inte ställer krav på honom.

Bosse Hermansson regisserade pjäsen, Ingemar Wiberg svarade för scenografin och i huvudrollen syntes Jarl Borssén. Han omgavs av Berndt Westerberg, Åke Harnesk, Pirkko Mannola, Lillwi Wallman och Birgitta Johansson. 

"Drömpojken" fick ett ganska ljummet mottagande i pressen, flera kritiker menade att den inte tillhörde någon av Gösta Bernhards bättre uppsättningar. Men skådespelarna fick beröm för sina rollprestationer: "Borssén spelar den hämmade ynglingens roll. Han aktar sig noga för att falla in i Partaj-tekniken och han har också lämnat sin nyligen filmade kyrkoherde långt borta. I stället gör han en ganska fin liten studie av en ung man som i sitt umgänge med flickor inte lyckas leva upp till sitt Humphrey Bogart-ideal - när han till sist äntligen lyckas, blir han lurad på hjältelaterna och måste finna sig i att vanliga människor inte beter sig så", skrev Åke Perlström i Göteborgs-Posten.

"Man kan inte låta bli att gilla Borssén - han ser så förtvivlat sympatisk ut. Men han får se till att han inte stelnar i denna truliga valpighet - man kan inte bygga ett komikerliv på sin förmåga att spela fumlig", tyckte Dagens Nyheters kritiker Nils-Erik Ekstrand.

Uno Asplund i Handelstidningen: "Berndt Westerberg hade som psykoanalytiker i talarstolen vid rampen rika tillfällen till mustiga kommentarer och goda råd både till scen och till drömpojkar i publiken och han ritade som vanligt ihop en lustig typ. Bo Hermansson hade regimässigt tagit ut av stycket ungefär vad som gick att ta ut, vilket räckte till många glada skratt."

Sune Örnberg i GT sammanfattade intrycken: "Spelet flyter raskt i Bo Hermanssons regi. Särskilt Pirkko Mannola ger sina scener en mjuk kraft som smittar hela föreställningen. Vad skulle inte dessa skådespelare ha kunnat göra om de hade fått arbeta med något som inte bara var roligt utan också intelligent!"

Se även:

"Drömflickan", Göteborgs stadsteater 1950-51

Jarl Borssén - en underfundig komiker