Ingen kan flamsa som Meg!

Som dotter till det berömda skådespelarparet Inga Tidblad och Håkan Westergren var det inte alldeles lätt för Meg att skapa sig en egen skådespelarkarriär. Förväntningarna som följde med hennes namn gjorde att det låste sig totalt när hon kom in på Dramatens elevskola. Meg Westergren varken ville eller försökte bli någon ny Inga Tidblad. 

18 år gammal filmdebuterade hon i Göran Genteles "Leva på hoppet" och strax därpå gjorde hon revydebut på Folkan. Redan då anade många att Meg skulle ha en framtid som komedienn. Då, på 1950-talet väckte hon nationens intresse när hon gifte sig med hovtraktören Tore Wretman, som var sexton år äldre. Många höjde på ögonbrynen och aktören Sture Lagerwall sade till hovtraktören: "Adoptera henne istället, det blir billigare!"

I 16 år var Meg gift med herr Wretman och gled lätt in i rollen som mamma, styvmorsa och värdinna med representation. Fast käket fixade ju traktören. Och Meg hann faktiskt med en och annan sprallig blondinroll på privatteatrarna mellan bjudningarna.

Det blev många pjäser, sängkammarstycken och spring-i-dörr-farser med kvicka repliker och snabba förvecklingar. 

Megs rollkaraktärer var ungefär desamma, sprittande, glammiga, flamsiga kvinnor, ett rollgebit som hon utvecklade till konstnärsskap. Ännu mera flams och trams blev det i TV-programmet "Gäster med gester" som följdes av rollen som den lättsinniga överstinnan Charlotte Rylander i TV-såpan "Goda grannar" på 1980-talet.

Hon sågs länge som ytlig, att spela fars och komedi är ju inte lika fint som att spela tragedi. Men så gjorde hon monologen "Kvinnan" på Mosebacke och fick strålande recensioner. Därefter har Meg fått spela dramatiska roller på såväl Dramaten som Stockholms stadsteater. 

Många gånger har hon stått framför altaret i kyrkor och läst poesi, då har publiken fått höra en helt annan tjej än den där spralliga som sprang ut och in genom sovrumsdörrar på Folkan. 

"Evigt ung" har det ofta sagts om Meg Westergren, hon såg länge ut som en 19-åring. Och den som följt den svenska teaterns utveckling vet ju var hon har fått det ifrån. Meg har själv påpekat det i en intervju: "Hur gammal jag än blir, blir jag aldrig så ung som min mamma."

Se även:

"Gröna Hissen", Maximteatern 1971-72

"Goda grannar" - en feelgood-serie från 80-talet!