Några ord om Jan-Olof Strandberg

Skådespelaren och regissören Jan-Olof Strandberg gick bort för några dagar sedan. Det fanns något oerhört sympatiskt över den mannen som är svårt att sätta ord på, man bara tyckte om honom. 

Hans skådespelarkollega Anita Björk beskrev honom så här en gång: "I alla roller han gör så ser man en människa. Man tror helt och hållet på honom."

Jan-Olof Strandberg från Södermalm i Stockholm började med teater när han gick på Södra Latin. Där läste han lyrik och vann en recitationstävling för gymnasister. Så blev det teater vid Witzansky och Terserus teaterskola och vid andra provet kom han in på Dramatens elevskola. Kurskamraterna på elevskolan hette Max von Sydow, Margaretha Krook, Lars Ekborg, Ingrid Thulin och Yvonne Lombard, ingen dålig årskull. 

Jan-Olof hamnade på stadsteatrarna i Göteborg och Uppsala innan han blev engagerad till Dramaten 1964. Han gjorde många tunga roller i uppsättningar som "Riksrevisorn", "Kung Lear", "Tartuffe" och inte minst rollen som August Strindberg i "Till Damaskus" i regi av Ingmar Bergman.

När man talar om Jan-Olof Strandberg kan man inte låta bli att nämna Ernst-Hugo Järegård. Dessa två helt olika skådespelare träffades redan 1947 och blev bästa vänner. 1966 fick de in en gemensam fullträff som de två luffarna i Samuel Becketts "I väntan på Godot". Succén blev så stor att den stod på repertoaren till och från under elva år framåt. Mellan Strandberg och Järegård fanns en sällsynt personkemi, dom stimulerade varandra och skapade gudabenådade upplevelser för teaterpubliken. 

Jan-Olof Strandberg (1926-2020)

Efter elva år som skådespelare vid Dramaten blev han chef där. Han tog över 1975 efter Erland Josephson och satt kvar till 1981. Det var stormiga år och kritiken var skarp på sina håll. Men Jan-Olof stod pall och fick en hel del uträttat: som till exempel "Stormen", jättemanifestationen mot kärnkraft, Strindbergfestivalen och satsningen på nya svenska dramatiker som Lars Norén, P-O Enquist och Sven Delblanc. 

Han beskrevs ofta som temperamentsfull, han kunde till exempel bli förbannad när en del skådespelare ansåg att vissa jobb var finare än andra. För Strandberg var det lika viktigt med tragedi som komedi. Han hade inga betänkligheter när han på 1980-talet tackade ja till rollen som översten i den populära TV-serien "Goda grannar". Själv gjorde han lumpen som telegrafist på Lovön i slutet av 1940-talet. Han var en medelmåtta som militär, definitivt ingen stridis. Han var däremot en framstående centerhalv i fotboll och en hängiven tennisspelare.

Och så var han förstås en formidabel skådespelare, ironisk i repliken och ettrig i plastiken. Han hade en speciell rytm i kroppen, en skådespelarteknik som fick allt han gjorde att svänga.

Se även:
Några ord om Rolf Allan
Några ord om Arne Weise