Hans Ernback - filmstjärnan som ville vara anonym
I mitten av 1960-talet utsågs Hans Ernback till svensk films nye förste älskare. Han skulle ta vid efter Jarl Kulle, skrev pressen. Han gjorde tre stora filmroller, vilka alla renderade honom berömmelse, popularitet och uppmärksamhet. Det var i "Ormen", "Roseanna" och "Adamsson i Sverige". Utöver filmandet hade han sitt dagliga värv på Stockholms stadsteater. Efter premiären "Ormen" 1966 skrev en filmkritiker: "Ernback har en ny och suggestiv fasad i svensk film, ett ansikte som ännu tycks peka mot spännande och oberäkneliga förvandlingar. Det är hans första större uppgift, och att döma av de resurser han demonstrerar i Ormen blir det inte den sista."
Men Hans Ernback trivdes aldrig med uppmärksamheten kring sin person. Kändisskapet lockade honom inte ett dugg, han ville hellre leva ett anonymt liv. Under 70-talet gjorde han bara några enstaka insatser framför kameran bl.a. rollen som tullvaktaren Gudmar i "Ett köpmanshus i skärgården" och den försynt gråmelerade John Hissing i "Sinkadus".
.jpg)
Hans Ernback (1942-2013)
Han föddes i Luleå, son till linjemästare Axel och Margareta Ernback. Gick alldeles för kort tid i skolan, saknade att inte kunna språk ordentligt, tog ströjobb som lastbilschaufför, televerksarbetare, servitör m.m. Han gick i teaterskola för Axel Witzansky i Stockholm ett år innan hon kom till Atelierteatern i Göteborg. Det var en hård tid vid Atelierteatern med magra löner. Han åt på kredit inne på cafeterian i Badmintonhallen. Köpte en kopp te för 40 öre och en muffins för 50. Sen mosade han sin muffins i teet, det mättade mer. Efter att ha klarat av lumpen och gjort en sommarsäsong hos Sten-Åke Cederhök på Veckans revy kom han in på scenskolan i Malmö 1963.
När Hans Ernback efter de framgångsrika åren som filmstjärna tappade lusten för skådespeleriet blev han producent på Riksradion och sedermera radioteaterregissör. Han gillade utmaningen att bara ha röst och ljud att arbeta med. Han skrev egna noveller och pjäser, det mesta hamnade i byrålådan men några framfördes i radion. Konst var en annan passion. Han började måla redan som tonåring och återupptog det på äldre dar.
I en intervju i Aftonbladet 1969 beskrev han sin fritid så här: "Jag sitter hemma och skriver min dåliga dramatik och jag ställer mig och diskar när jag vill ha lugn och ro och slippa tänka. Jag lyssnar på Sibelius. Jag röker lite för mycket. Jag sjunger när ingen hör på... Bäst av allt tycker jag om Alf Hambes visor och ostkaka."
Se även:
Kommentarer
Skicka en kommentar