"Sommarnattens leende", Folkan 1978-79

Hösten 1978 öppnade Folkan vid Östermalmstorg i ny regim: Olle Kinch hade köpt teatern av Europa-Film och en ny epok inleddes. 

Kinchs första program blev musikalen "Sommarnattens leende" med musik av Stephen Sondheim, baserad på Ingmar Bergmans film från 1955. Handlingen utspelar sig på en herrgård bland listiga älskarinnor och svartsjuka älskare, dueller och kärleksdrycker. 

Sällan eller aldrig har väl Ingmar Bergman varit så lättsam och rolig som när han skrev "Sommarnattens leende".

Olle Kinch hade samlat ett riktigt stjärnuppbåd på Folkan. Ulla Sallert och Jan Malmsjö sågs i de roller som i filmen tillhörde Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand. Den gamla Madame Armfeldt som Naima Wifstrand gjorde i filmen spelades här av ingen mindre än Zarah Leander. 

Zarah hade inte framträtt på en Stockholmsteater på mer än 40 år så hennes comeback blev något av en sensation.

Andra namn i rollistan var bl.a. Tor Isedal, Grynet Molvig, Lena Ericsson och Staffan Götestam. Stig Olin regisserade.

"Låt mej börja med att skänka ett helt fång rosor till Beppe Wolgers för hans textbearbetning. Den ena träffsäkra repliken avlöser den andra, det är hejdlöst roligt", skrev Suzy Persson i G-T.

Recensionerna var annars ganska blandade: "Det är ingen dundersuccé som Folkan kan inregistrera, men det är kanske något ändå finare: en känsligt genomförd föreställning, en aning konventionell men vacker och vårdad", menade Åke Jazon i Svenska Dagbladet.

Tony Kaplan i Arbetet: "Jan Malmsjö, som ibland lockas till överspel, är befriande nedtonad och hans scener med Ulla Sallert blir därför den här kvällens stora, för att inte säga enda behållning. Här finns hela tiden just det man efterlyser genom hela föreställningen - ett känslornas narrspel, genomsyrat av en sensuell, erotisk dragningskraft."

Leif Zern i Dagens Nyheter: "Stig Olins regi är inte direkt dålig, den är tvärtom både klok och smidig och innehåller få överdrifter. Å andra sidan innehåller den lika få överraskningar. Och det innebär att varje aktör kommer till sin rätt utan att träda de andra riktigt nära."

Alf Halldin i G-P: "Zarah Leander som gamla Madame Armfeldt ÄR Madame Armfeldt i all sin auktoritet, glans och levnadsvisdom, och Ulla Sallert som manslukerskan och skådespelerskan Desiré Armfeldt har vi knappast sett så här bra förut."

Det var ingen tvekan om att Zarah Leander var den största stjärnan och publikmagneten på Folkan den här säsongen. Efter premiären flockades pressfotograferna runt henne, till sist tyckte Zarah att det fick vara nog och ropade åt dem: "Hör ni grabbar, har ni ingen annan att fotografera? Är man verkligen fortfarande så här poppis?"

Men bara någon månad efter premiären fick Signe Hasso hoppa in som ersättare för Zarah som drabbades av en hjärnblödning. Zarah kom aldrig tillbaka till scenen mer, men hon fick åtminstone avsluta sin karriär med många fina lovord för sin insats. Lasse Bergström i Expressen skrev: "Madame Armfeldt sitter överst på pyramiden med sina minnen och sin genomskådande blick och Zarah gestaltar henne med öppen smärta och magnifikt egensinnig artistisk kontroll. Hon rullas in och ut i rullstol med bitande repliker och är alldeles för sig själv en teaterhändelse att vara tacksam för."

Se även:

"Sound of Music", Folkan 1982-83

"Bröderna Östermans huskors", Folkan 1992-93