"En flicka på gaffeln", Intiman 1967-68

Terence Frisbys komedi "There´s a girl in my soup" var oerhört populär på teaterrepertoaren i slutet av 1960-talet. I Sverige spelades den på flera olika scener samtidigt. Många minns säkert filmversionen från 1970 med Peter Sellers och Goldie Hawn i huvudrollerna.

Pjäsen handlar om generationsmotsättningar av intimaste art. Mat och vinexperten, TV-idolen och tillika förföraren Robert Danvers drabbar samman med det 19-åriga yrvädret Marion. Han kopplar på sin bästa charm för att erövra flickan som med alla andra kvinnor han varit med. Men Marion är inte som alla andra. Hon är en fördomsfri och oromantisk tös från Carnaby Streets hippiga värld, lika främmande för älskogens ljuva lekar som för champagne och kaviar, mera van vid raggarkärlek och punchbål i badkaret. 

Till sin stora häpnad är han på väg att nästan bli förförd. Och till sin förvåning är hon på väg att nästan bli kär...

Yngve Gamlin hade inte bara skapat scenografin utan debuterade också som regissör för en helaftonsföreställning. Robert och Marion spelades av Lars Ekborg och Grynet Molvig. 

Karl-Arne Holmsten, Kerstin Wartel, Sten Ardenstam, Eva Levén och Stig Engström utgjorde övriga rollistan. 

"En flicka på gaffeln" fick övervägande god kritik även om Sixten Ahrenberg i Aftonbladet ansåg att pjäsen mest bestod av påklistrad situationskomik: "En popfars, en sufflé, inte bara fluffig, dessvärre också lite flamsig."

Sven Barthel i Dagens Nyheter berömde de två huvudrollsinnehavarna: "Och med Lars Ekborg och Grynet Molvig i huvudrollerna är det mesta säkrat. Hon har en spontan scencharm, hon är skicklig nog att agera fritt och ledigt och bevara spänsten spelet igenom, hon har en finurlig replik, och hennes valpiga plastik har sitt avgjorda behag."

Margareta Sjögren i Svenska Dagbladet: "Tonen är hjärtinnerligen rå från början till slut, och Torsten Ehrenmarks försvenskning får närmast betraktas som självständigt diktverk, så suverän är den. Mycket får en publik i popens tidevarv tåla, och mycket tål den också mer än gärna under en så festlig teaterkväll som denna."

Alf Halldin i Göteborgs-Posten: "Premiärpubliken hade en kväll, som formade sig till en enda lång skrattafton, och sådant brukar vara garanti nog för att en pjäs skall hålla sig kvar länge."

Se även:

"Här dansar Charleys tant", Intiman 1959

"Bluffmakarna", Intiman 1977-78