"Kääärlek", Lilla Teatern 1965

Det var många teaterdirektörer som slogs om rättigheterna till Murray Schisgals Broadwaykomedi "Luv". Det blev slutligen Tom Dan-Bergman på Lilla Teatern i Stockholm som gick segrande ur striden. "Kääärlek" fick pjäsen heta på svenska. Premiären gick av stapeln i oktober 1965 och i de tre rollerna spelade Nils Poppe, Gun Arvidsson och Olof Thunberg. Regisserade gjorde Keve Hjelm. 
Pjäsen utspelar sig på en bro på Manhattan i New York och handlar om den misslyckade och hypokondriske Harry som är på väg att hoppa över broräcket sedan han träffat sin gamle kamrat Milt, finanshaj på soptunnor. Sedan träffar han också Milts fru Ellen, en mycket sexualmedveten kvinna som för statistik över sina erotiska äventyr. Det blir en uppgörelse mellan dessa tre vid broräcket. 

"Kääärlek" är en mörk komedi, ett tragikomiskt triangeldrama om människors egoism och bristande förmåga till kärlek. 
Pjäsen mottogs med övervägande positiv kritik, inte minst väckte Nils Poppe förvåning och beundran för sin tolkning av dekisfiguren Harry. "Man undrar om Poppe varit bättre som skådespelare", skrev Upsala Nya Tidning. 
I Sydsvenskan kunde man läsa: "För Poppe innebar rollen en förnyelse!" Jurgen Schildt i Aftonbladet: "En föreställning där skrattet verkligen lever. Ett komiskt uppvisningsnummer."
Clas Brunius i Expressen: "Det är ett på en gång överrumplande och lysande modernt utspel Nils Poppe här levererar, fullkomligt suverän i sin förening av artisteri och poesi; en stram, tät och minutiöst genomarbetad prestation".
Sven Barthel i Dagens Nyheter: "Gun Arvidsson och Olle Thunberg träffar med utomordentlig säkerhet den excentriska stilen, ger bisarr personlig touch åt de typer de framställer. Hennes kvasitragiska hållning och ödesmättade tonfall ger en njutningsrik laddning åt replikerna. Och hans komiska spelfantasi firar triumfer i teckningen av den framgångsrika brackans stupida självbelåtenhet och infantila egoism."

Marianne Höök i Svenska Dagbladet: "Pjäsen ifrågasätter så kallade äkta känslors existens. Den gör det på ett underbart drabbande sätt. Det är förfärligt roligt och man känner sig fruktansvärt utpekad."

Se även:

Nils Poppe - världens roligaste aktör!

"Skulle det dyka upp fler lik..." Lilla Teatern 1971