"Så tuktas en argbigga", Stockholms stadsteater 1968

Året var 1968, gruppteaterns och den avpsykologiserade teaterns tidevarv. Naturligtvis var det ingen traditionell uppsättning av Shakespeares gamla komedi "Så tuktas en argbigga" som Stockholms stadsteater presenterade. I scenografin syntes inga spår av den italienska renässansstaden Padova där handlingen utspelar sig. Här möttes publiken av något som liknade en dansrotunda där någon hängt upp en belysningsanordning. Dräkterna var ett stilbrott: Rigolettokostymering, säckiga långbyxor och psykedeliska klänningar. Dialekter blandades, det var nyter göteborgska och illmarig skånska. Musikerna spelade Beatlesmusik och blankversen utsattes för en ganska brutal behandling.

"Man uppträder som en skara mods, vilka plundrat en teatergarderob", skrev Nils Beyer i tidningen Arbetet om föreställningen.

Lena Granhagen spelade argbiggan Katarina som tuktades av Keve Hjelm som friaren Petruchio. Här lekte man med könsroller och lät några av männen ikläda sig kvinnoroller och vice versa. 

Gösta Ekman, Mona Andersson, Gus Dahlström, Lena Söderblom och Jan Bergquist var några andra bekanta namn i rollistan. Föreställningen regisserades av Johan Bergenstråhle.

Recensionerna var lika blandade som stilarterna i föreställningen: "Det allmänna intrycket är att Bergenstråhle inte har vetat vad han skulle ta sig till med stycket och i desperation gjort pyttipanna av det. Varför inte i så fall hellre avstå från det?" undrade Dagens Nyheters kritiker Sven Barthel.

Lars Gustafsson i Expressen gjorde tummen upp: "Denna roliga, ytliga och sympatiska Shakespeareföreställning höll mig helt fängslad. Den har något befriande över sig och attraherar just i sin ofullständighet. Den är ett slags fullträff."

Urban Stenström i SvD: "Varför skulle inte Petruchio kunna vara en hippie med knollrigt hår, svarta glasögon, halskedja och psykedelisk färgrikedom i klädseln? Och varför skulle inte den folkilska Katarina kunna framstå som en gangsterflicka med sjaviga 30-talskjolar och med den vassa tungan som farligaste vapen? Visst kan de det. Man kan göra snart sagt vad man vill om man har tillgång till Keve Hjelm som Petruchio och Lena Granhagen som Katarina. Det har roat regissören Johan Bergenstråhle att åstadkomma en sorts orgie i stilbrytningar."

Bengt Abrahamsson i GT: "Gösta Ekman som den tjänande Grumio gör en utomordentlig liten man med ett levande ansikte och en förträfflig plastik. Sedan finns där många blottor i biroller med ett spel intill amatörismens utslätning, men det hindrar inte att Så tuktas en argbigga 1968 i Johan Bergenstråhles tolkning har en eggelse som förnöjer och stimulerar."

Se även:

"Beteendelek", Stockholms stadsteater 1974-75

"An der schönen blauen Donau", Stockholms stadsteater 1973-74