"Fallna änglar", Dramaten 1951
Två överklassdamer i London har haft samme älskare i unga år, en passionerad fransman. 15 år senare, just när deras män är på golfresa, meddelar fransmannen att han är i London. De båda damerna blir alldeles till sig i trasorna och bjuder hem honom på middag. I väntan på att passionen ska dyka upp så dricker de nervösa damerna för mycket och fasaden rasar. De blir allt fullare och allt mer ovänner medan de väntar. Det blir missförstånd, de äkta männen dyker upp och sanningar sägs...
När Noël Cowards komedi "Fallna änglar" hade urpremiär i London 1925 betecknades den som osmaklig, vulgär och omoralisk. Trots detta har stycket blivit en av Cowards mest spelade.
I Dramatens uppsättning 1951 spelades de båda överklassdamerna Julia och Jane av Eva Dahlbeck och Irma Christenson.
"Kanske är det orättvist mot den skickliga fru Christenson att ge Eva Dahlbeck segerkransen för gårdagens prestation, men vi må be henne generöst att tillåta oss den gesten. Eva Dahlbeck var absolut magnifik och sent skall man glömma den falska högdragenhet med vilken hon avfyrade de sista replikerna i andra akten. Samspelet mellan de båda primadonnorna var utsökt och föreställningen överhuvudtaget ovanligt finslipad", skrev Aftonbladet efter premiären.
"Intrig och situationer har författaren inte lagt ner mycket möda på, de ansatser till satir man förhoppningsfullt tycker sig skymta i början kommer snart av sig, och vad som finns av situationskomik och lustigheter kunde till nöds räcka till för en akt. Utbrett över tre akter blir det tunt och rent av långrandigt", skrev signaturen S. B-l i Dagens Nyheter.
Expressen: "I själva verket är Fallna änglar kanske inte alldeles enbart en briljant uppvisning i nonsensteater, kulminerande i bravurnumret att bygga en hel akt enbart på effekterna av de två leksystrarnas obevekligt fortskridande fylla i väntan på riddaren av äventyret. Den innehåller en ganska grym studie i deras kamratskap, som beror på att de i tur och ordning varit leksaker åt samme karl - det enda de nånsin dugt till. Kring det motivet faller stänk av vemod, bitterhet och även generös ömhet i cocktailen."
"Henrik Schildt och Jarl Kulle hade åstadkommit lustiga karikatyrer av sina rätt korkade gentlemän; särskilt Kulle gjorde en träffsäker komisk miniatyr. Och Karl-Henrik Fants älskare var mycket elegant och mycket fransk, också när han talade franska", konstaterade Svenska Dagbladet.
Se även:
Kommentarer
Skicka en kommentar