"Oj då! ...en till?!", Folkan 1987-88

Mr Hardcastle har lovat att donera en stor summa pengar till sin gamle väns son, Billy Hickory Wood. Den korkade Billys vapendragare Charlie utger sig för att vara advokat, för att få den knäppe Billy att framstå i bättre dager. Då dyker Rupert upp, Billys tvillingbror, för att lägga beslag på sin del av förmögenheten. Han blir förälskad i Mr Hardcastles vackra dotter Cynthia, som är förlovad med den hale Clifton Weaver. In träder nu Billys fru Winnie, som tror att Rupert är Billy. 

Och innan Halfdan och Werner står på scenen, exakta kopior av Billy och Rupert, så har butlern James förhindrat en katastrof och advokat Piper försökt förföra Mr Hardcastles syster Amy... Snurrigt värre alltså i denna högst krångliga förväxlingshistoria av Ray Cooney och Tony Hilton.

Skådespelaren Björn Gustafson hade sett originalföreställningen "One for the pot" i London redan 1959 och det var på hans inrådan som Olle Kinch satte upp farsen på Folkan 1987. "Oj då!... en till?!" fick pjäsen heta i Sven Melanders fyndiga översättning. 

Flera av skådespelarna var välbekanta med Folkans tiljor sedan tidigare, Sven Holmberg och Gunilla Åkesson hade spelat där i flera Kar de Mumma-revyer, Ulf Brunnberg och Björn Gustafson var ett väl inkört radarpar efter Folkansuccén "Kuta och kör" några år tidigare. Suzanne Ernrup, Stig Grybe och Meg Westergren hade medverkat i långköraren "Hotelliggaren" föregående år. Anders Sundquist gjorde Stockholmsdebut efter 20 års turnerande med Riksteatern och debut var det även för göteborgaren Kent Andersson som aldrig tidigare spelat i farssammanhang. 

I ett förhandsreportage inför premiären sade Björn Gustafson att Hickory Wood var en av teaterhistoriens jobbigaste roller. Ja, det var ju faktiskt inte bara en roll utan fyra. Sekundsnabbt skiftade han karaktär och man imponerades av hans förmåga att hålla isär de olika figurerna. Teaterkritikerna lät sig också imponeras: "Björn Gustafson - ett mimiskt mirakel" löd rubriken i Svenska Dagbladets recension, som slutar med: "Det är Björn Gustafson som är styckets pangeffekt, men vilken effekt, den kommer att gå till teaterhistorien." 

Marcus Boldemann i Dagens Nyheter tyckte inte att farsen nådde upp till Folkansuccén "Kuta & Kör" men skrev berömmande om paret Gustafson och Brunnberg: "De två står på scenen mest hela tiden och utan dem hade allt fallit platt till marken. Det är en fröjd att följa deras virtuosers, iscensatt av den engelske gästregissören Christ Johnston."

"Oj då, en fars med klass", utropade Jurgen Schildt i Aftonbladet: "Det mesta Gustafson företar sig är utbroderat med ett maximum av komisk fantasi, den idealiska draghjälpen får han av Ulf Brunnberg."

Anders Björkman i Expressen: "Det är skickligt av Gustafson att byta typ hela tiden och visst är han rolig emellanåt. Till och med rörande rolig, när han som den dummaste brodern Billy tränar sig i fina manér."

I GT menade man att "Björn Gustafson och Kent Andersson är utmärkta men får finna sig i att överbryggas av Ulf Brunnberg."

Se även:

"Hotelliggaren", Folkan 1985-87

Folkan, en teater med skratt i väggarna!