"Spanska flugan", Vasan 1981-83

Spansk fluga är en skalbagge som förr användes i medicinen, inte minst som kärleksbefrämjare. Den spanska fluga som gav namn åt den klassiska farsen är dock något annat, nämligen en kabarédansös. Pjäsens äldre herrar minns henne. Någon av dem gjorde henne med barn. Hon reste bort men såg till att hon fick underhåll av alla som kunde komma ifråga. Tidens hemlighetsmakeri gjorde arrangemanget möjligt. 

"Spanska flugan" av Franz Arnold och Ernst Bach skrevs i 1900-talets början och fick en renässans när teaterdirektören Per Gerhard satte upp den på Vasan 1981. Gerhard hade bearbetat stycket och försett det med sång- och musiknummer. 

Ensemblen bestod av idel folkkära skådespelare som Carl-Gustaf Lindstedt, Inga Gill, Jarl Borssén, Gus Dahlström och Siv Ericks. Stor succé gjorde Lasse Berghagen i rollen som norrländsk friare med svindlande plastik. Louise Raeder, Karin Bergström, Gunnar Knas, Walter Norman, Gunnar Schyman och Gunilla Åkesson utgjorde resten av rollistan.
Mago svarade för tjusiga sekelskifteskostymer och Lennart Jirlow hade skapat en vacker och färgrik dekor.

Intrigen i "Spanska flugan" är lika invecklad som osannolik. Senapsfabrikör Klink har en dotter som uppvaktas av en ung man från Norrland. Senapsfabrikören misstänker att den unge mannen är son till honom efter ett snedsprång för en massa år sedan med en spansk dansös. Det blir rörigt värre och till sist är det tre eller fyra av männen på scenen som tror att de är pappa till pojken. Att senapsfabrikörens hustru och svåger är aktiva i moralföreningen Stöd Till Ogifta Mödrar gör inte situationen lättare. Men till slut faller förstås alla pusselbitar på plats.

Pjäsen blev en våldsam framgång och spelades för utsålda hus i två år. Det blev 438 föreställningar innan ridån gick ner för sista gången. Trots att det var en klassisk förväxlingsfars bestod recensionerna av idel lovord och beröm: "På Vasan är det bara att slå sig ner och skratta den här säsongen. Sedan Lasse Berghagen gjort entré är saken klar. Den figur han skapat är fantastisk, ett underverk av komik", skrev Bengt Jahnsson i DN. 

"Varje sekund Carl-Gustaf Lindstedt är inne på scenen är en fest!" utropade Sydsvenskans recensent Eva Redvall. 

Allan Fagerström i Aftonbladet: "Det är onekligen alldeles förbannat roligt när Carl-Gustaf Lindstedt visar sig på scenen - han drar iväg med pjäsen åt det håll han hade tänkt sig, och så som Carl-Gustaf tänker ingen annan. Och Inga Gill är sitt eget obotliga själv, och som hon tänker heller ingen annan, det lönar sig inte ens att försöka."

"Åt Lasse Berghagen tjuter publiken av skratt" konstaterade Nenne Wåhlander i tidningen Arbetet. "Beundransvärd var också Gunilla Åkesson som herrskapet Klinks husa. Knaprig i sina smärre kommentarer men alldeles sjövild i sitt djupa deltagande med husets större olyckor, blev hon en katalysator för pjäsens katastrofer", ansåg Åke Janzon i SvD.  

Göteborgs-Postens Alf Halldin: "Det är ett härligt spel från Berghagens och Lindstedts sida, och ibland sitter man nästan och tycker lite synd om de andra i ensemblen, som i stort sett bara blir sekundanter till de båda huvudaktörerna." Clas Brunius i Expressen summerade föreställningen: "Det här är en teaterkväll som man kommer att minnas ett bra tag framöver med ofrivilliga och glada ryckningar i båda mungiporna."

Se även:

"Hur andra älskar", Vasan 1971-72

"Plaza svit", Vasan 1969-70