"Bernardas hus", Stadsteatern Norrköping - Linköping 1965
"Bernardas hus" är ett drama som utspelar sig i en välbärgad familj på den spanska landsbygden. Husfadern har nyligen avlidit och Bernarda är lämnad ensam med sina fem döttrar.
Traditionen föreskriver att familjens överhuvud skall sörjas i åtta år och Bernarda är starkt föresatt att efterleva traditionen. Med järnhård disciplin håller hon därför sina döttrar instängda och isolerade från omvärlden. Döttrarna reagerar självfallet, på olika sätt, mot denna påtvingade och onaturliga instängdhet. Den klaustrofobiska miljön leder till spänningar och aggressiva utspel, i synnerhet som två av döttrarna rivaliserar om samme man.
Mannen i fråga är dock aldrig kroppsligen närvarande på scenen, pjäsen innehåller enbart kvinnoroller.
"Bernardas hus" är Frederico Garcia Lorcas sista pjäs, färdigskriven strax innan han mördades av Francoanhängare. Pjäsen har blivit något av en symbol för det dåtida fascistiska Spanien.
Teaterchefen John Zacharias tog upp pjäsen på Stadsteatern Norrköping - Linköping 1965 med Kerstin Rabe i rollen som den tyranniske modern. De fem döttrarna spelades av Inga Landgré, Kerstin Nilsson, Gunhild Qvarsebo, Gun Jönsson och Kim Procopé. Som husets trotjänarinna sågs Margreth Weivers.
Lars-Levi Læstadius hade anlitats för regin och Tyr Martin hade gjort en sparsmakad men raffinerad scenografi.
Urban Stenström i SvD räknade upp flera anledningar till varför man skulle gå och se uppsättningen: "Ytterligare en anledning är att östgötascenen i sin ensemble råkar ha den antagligen starkaste och mest övertygande Bernarda som någon svensk teater kan ställa upp - Kerstin Rabe."
Allan Fagerström i Aftonbladet: "Det är följaktligen svårt att presentera en fulländad Lorca-föreställning på svensk scen, och det har väl heller inte Lars-Levi Læstadius gjort i Norrköping. Däremot har han gjort ett mycket rejält arbete, där tyngdpunkten ligger på döttrarna snarare än på Bernarda. Hyndornas ylande är för alla uppenbart i hans framställning."
Sven Barthel i DN: "Syskongruppen domineras av Gun Jönssons puckelryggiga Martirio, en utmärkt insats; figuren är kuslig i sin obehärskade avund och förpestade kärlekstörst, men det är en kuslighet med tragisk kontur."
Se även:
Kommentarer
Skicka en kommentar