"I.K. Kamraterna", Stockholms stadsteater 1973
Fotbollspjäsen "I.K. Kamraterna" utspelar sig i ett omklädningsrum där publiken får följa elva spelare inför, under och efter en viktig match. Matchen är avgörande för om laget ska hamna i division två eller tre.
I.K. Kamraterna hörde en gång till topplagen med en tredjeplats i Allsvenskan. Nu har lagandan och lojaliteten sviktat. Duktiga spelare har låtit sig köpas till andra klubbar. Nya träningsmetoder oroar. Varken tidningar eller storföretagarna kommer intressera sig för ett lag som fallit från de allsvenska höjderna till division två. Laget befinner sig mitt i skarven mellan ett liv i skymundan och ett liv i strålglansen från de stora pengarna och chanserna.
Pjäsen skrevs av fotbollsälskaren Sigvard Olsson i samarbete med Fred Hjelm och ensemblen.
Tord Peterson spelade lagledaren vars ära står på spel. Lars Dejert gestaltade en nervös målvakt, Fred Gunnarsson en trött veteran, här fanns också mittfältarna Ulf Brunnberg och Torsten Wahlund, de övermodiga unga bollkonstnärerna Jan Dolata och Peder Falk.
Björn Gedda, Leif Ahrle, Acke Grönberg och Ingvar Hirdwall var några andra namn i den långa rollistan.
Även om det inte spelades fotboll på scenen fick skådespelarna träna fotboll tre gånger i veckan under ett halvårstid för att få insikt i fotbollsspelandets väsen, dess plågor och fröjder.
"I.K. Kamraterna är en rolig och tänkvärd pjäs, en ovanligt fängslande föreställning. På Stockholms stadsteater spelar man för laget - där finns en solidaritet som gör det omöjligt att nämna någon skådespelare framför de andra. Det ger tyngd åt angreppet - för I.K Kamraterna är ett angrepp som siktar mycket längre än till Fotbollsförbundet och seriesystemet", skrev Henrik Sjögren i Arbetet.
Leif Zern i Dagens Nyheter: "Spelarna fyller scenen en efter en, taktiksnacket och skitsnacket breder ut sig, spänningen slår över i tråkningar och jargong, och varje liten suspensoar ger anledning till det slags kommentarer som är obligatoriska så snart vuxna karlar hamnar i ett omklädningsrum; samma jargong som i lumpen. Det är teater som ställer krav på skådespelarnas äkthet, och äktheten är det sista man tvivlar på i Fred Hjelms uppsättning."
P O Enquist i Expressen: "Jag tror att det finns möjlighet att en mycket stor publik ska betrakta detta spel om ett spel och tycka om det - eftersom både författare och ensemble, utan att egentligen lägga något nytt till debatten om idrottens roll i samhället, förmedlar en känsla av att detta med fotboll är någonting oerhört spännande och roligt och diskutabelt, och någonting som bör tas på allvar. Och som de tar på allvar."
Åke Janzon i Svenska Dagbladet: "Det är inte lätt att säga vad man mest skall beundra: den lätta men laddade ödslighet som sprider sig i kollektivet under tränarens torftiga instruktioner eller det bisarra glam som fotbollsspelarna spontant utvecklar. Hur som helst är det pricksäker realistisk teater på hög vitalitetsnivå."
Mario Grut i Aftonbladet: "Och ett är säkert: en roligare och mer avslöjande match, än den IKK här spelar, lär ni aldrig få se i Allsvenskan."
Kommentarer
Skicka en kommentar