"An der schönen blauen Donau", Stockholms stadsteater 1973-74

På 1970-talet återupptäcktes den österrikiske ungerske författaren Ödön von Horvaths pjäs "An der schönen blauen Donau". Stycket spelades på flera olika teaterscener i Sverige.

Stockholms stadsteater satte upp pjäsen 1973 med fina artister som Lena Granhagen, Frej Lindqvist, Håkan Serner, Åke Lindström och Ulla Sjöblom i rollistan.

"An der schönen blauen Donau" skrevs 1931 och är en skildring av hur kyrklig intolerans och manlig dubbelmoral förstör livet för kvinnorna. Fascismen växer fram ur småborgerligheten. 

Platsen är Wien, slakteributiken ligger vägg i vägg med leksaksaffären. Mitt emot säljer Valerie tobak och tidningar till kvarterets småfolk. 

Leksakshandlarns dotter Marianne överger slaktaren Oskar, förnekas av sin far och försvinner med den arbetslöse spelaren Alfred. Valerie, Alfreds älskarinna, faller i armarna på den unge Erich. 

Marianne blir nakendansös på Maxim, och efter ett fängelsebesök återvänder hon till leksaksbutiken och försonas med Oskar.

Jan Håkansson regisserade uppsättningen på Stockholms stadsteater som möttes av blandad kritik: "Känslorna blir i Håkanssons regi lika enkla som entydiga, relationerna är bitvis obefintliga. Frej Lindqvist gör Alfred till en fullkomligt okomplicerad lebeman som väljer flickkött med samma självklara överlägsenhet som Jan-Erik Lindqvists pensionerade ryttmästare konsumerar slaktarens blodkorv. Rollen kan knappast spelas entydigare och det får ödesdigra konsekvenser för hela föreställningen", skrev Leif Zern i Dagens Nyheter.

P-O Enquist i Expressen gav gott betyg till flera av skådespelarna: "Men det är Håkan Serner i rollen som den sadistiske slaktaren Oskar som till sist gör den här föreställningen sevärd. Det är ett mirakulöst exakt och kusligt porträtt han gör. Han skapar en figur inför vilken man känner medkänsla och rädsla, han är samtidigt mycket vänlig och mycket farlig."

Jacob Branting i Aftonbladet: "Jan Håkanssons uppsättning präglas av ett antal goda analyser och framhävningar men den saknar flöde. Den utstofferande men lite tunga scenografin av Peter Berggren och Bo Lindgren har samma kvaliteter och svagheter."

Se även:

"Buren", Stockholms stadsteater 1965

"Figaros bröllop", Stockholms stadsteater 1984