"Jubel i busken" och "Låt hjärtat va me"

Knö dej in fast dörra e trång,

för här är de änna nåt på gång.

När som du känner dej joggens vessen

ta dej en frikväll, du kan adressen.

Ta å lyssna te skrölet, det skummar utå ölet

och alla gamla tjommarna e´ här.

De trängs å de bröstas å kring desken tjötas,

secken festlig atmosfär.

En blandning av ursvensk buskis och engelsk music-hall blev en större succé än någon hade vågat hoppats på. 

Idén till TV-serien kom från producenten Bo Hermansson som från första början möttes av ett enormt motstånd hos ledningen. Buskis var inte riktigt rumsrent och passade inte i TV ansåg dem som bestämde. Så småningom fick han i alla fall igenom sin idé och det första avsnittet sändes den 20 mars 1968. "För groteskt och folkligt", tyckte kritikerna, men publiken tog emot programmet med öppen famn. Man slog an lite oväntade strängar i den svenska folksjälen. Det blev plötsligt inne med buskis och allt fler vågade sig på sorten. 

Sten-Åke Cederhök, den mest urgöteborgska yngling som någonsin sett dagens ljus i Gislaved, hade dittills varit lokalkändis i Göteborg men blev nu plötsligt hela landets favoritunderhållare. Sonya Hedenbratt var redan etablerad jazzsångerska, men här fick hon släppa loss sin frodiga humor i sketcher och svängiga music hall-melodier. 

I "Jubel-gänget" ingick också Rulle Lövgren, en klotrund liten man från Skövde som i vardagslag arbetade som symaskinsförsäljare. Han hade spelat revy och operett i hemstaden sedan han var sju år gammal. 

Elvy Bengtsson svarade för erforderlig käckhet och täckhet i programmen. Hon var liksom Rulle stjärna i många Skaraborgsrevyer och hade med all säkerhet kunnat satsa på en professionell artistkarriär men föredrog att vara hemmafru i Mariestad.

Nisse Peters var systembolagsexpediten som ägnade sig åt revy på sin fritid. Han kunde konsten att dra en riktig göteborgsvits och var dessutom en hejare på att sjunga och steppa. Under många år var Nisse en av Sten-Åkes stöttepelare i "Veckans Revy" på Liseberg. 

Den första omgången av "Jubel i busken" bestod nästan enbart av nummer från de revyer Sten-Åke spelade på gamla Hagateatern under 1940-talet. Studion var uppbyggd som en kopia av Hagateatern. Det var först inför den andra omgången 1969 som man förlade underhållningen till det ölkafé som blev synonymt med busken-programmen. 

Nu blev det music-hall på riktigt med Mary Lloyds "Don´t dilly dally..." som signaturmelodi, på svenska "Knö dej in". Nu bytte serien också namn till "Låt hjärtat va me", låten med samma namn fick avsluta varje avsnitt. 

De fem i Jubel-gängets kärntrupp var viktiga för programmets atmosfär, men minst lika viktiga var studiopubliken som satt utplacerade vid små bord, skrattande, jublande, ölhävande och skrålande med i refrängerna. Många i publiken var gamla stammisar från Hagateatern, människor som verkligen uppskattade den här sortens underhållning och skrattade så tårarna stänkte ner i ölsejdlarna.

"Jubel i busken" och "Låt hjärtat va me" gick verkligen hem i stugorna. Totalt blev det 25 avsnitt fördelade på fem omgångar, den sista sändes 1975. 

När materialet från Hagateatern tog slut använde man sig av gamla nummer från "Veckans Revy". Sten-Åke bidrog också med en del nyskrivna texter. Gobitarna från TV-programmen gavs ut på grammofonskivor och några nummer blev klassiker och spelades om och om igen i radion. Dit hör Sonyas svängiga "Sofie Propp" som till och med placerade sig en vecka på Svensktoppen. Sketchen "Sjukkassan", mer känd som "Vägförvaltninga i Skultorp", och så Sten-Åkes monologer om Tilda, käringa som dansade jazzbalett, spelade bingo, åkte på husmoderssemester eller fastnade i frösaboxen. 

"Jubel i busken" var underhållning gjord med hjärta och värme. Några av de bästa avsnitten finns utgivna på dvd och finns även att återse på Öppet Arkiv. Man blir glad ända in i själen av det!

Se även:

Sonya med den varma rösten

"Busklinje -77" Veckans Revy 1977