Nöjesvirveln

Mille Schmidt tillhörde utan tvekan en av de mest mångkunniga inom nöjesbranschen. Han var lika mycket regissör, iscensättare och allmän idéspruta som aktiv skådespelare.  Trots att han förekom flitigt i så många olika sammanhang blev han aldrig något stort affischnamn. Han stod alltid med de små bokstäverna i reklamen, under de stora stjärnorna:  "Alla kan inte lysa med feta bokstäver i annonserna. Men det fanns tider när man tillhörde med flera. Nu är i alla fall namnet med" , sade han i en intervju.  Mille Schmidt började sin yrkesbana som slaktare på Norrmalms livsmedel. Slaktarkniven byttes snart ut mot skräddarsaxen i Karl Gerhards kostymateljé. Han blev så småningom inspicient hos revykungen och snart fick han vara med på scenen.  När scendebuten var avklarad blev det revyjobb på Södran, Narvateatern och Casino. 1952 träffade han Povel Ramel och var med och fyrade av startskottet för Knäppupp. Samarbetet med Povel varade i 11 år, Mille användes som skådespelare, inspic

Det är sorgligt att behöva konstatera att skådespelaren Sven Wollters hesa stämma har tystnat för gott. Sven avled i sviterna av covid-19. Han blev 86 år. Under en lång rad år stod Sven Wollter i centrum för teaterdebatten i sin födelsestad Göteborg. För många var han ett rött skynke och sågs som den blodiga revolutionens förespråkare. Säga vad man vill om Wollter men han hymlade aldrig med sina politiska åsikter. Som skådespelare var han djupt respekterad. Hans rolltolkningar var väl genomarbetade och lämnade ingen likgiltig. Sven Wollter (1934-2020) Efter scenskolan i Göteborg blev det några år vid Riksteatern, stadsteatern i Norrköping - Linköping och Vasan i Stockholm. Många år vid Göteborgs stadsteater, ett mellanspel på Folkteatern i Gävleborg och slutligen Stockholms stadsteater. Han blev känd för den breda publiken som Gusten, den bortskämda gossen i TV-versionen av "Hemsöborna" 1966.  På teaterscenen gjorde han bland mycket annat stor succé som Gustaf III. För den ro

Som en av de yngsta genom tiderna kom Jan Bergquist in på Dramatens elevskola blott 17 år gammal. Redan sista året på skolan satte han på egen hand upp pjäsen "Kärlek och strumpor" på Hallwylska palatset. Det var också då han inledde sitt samarbete med Hans Bendrik. Tillsammans skrev de "Kreugers svindlande affärer" som spelades 182 gånger för utsålda hus på Stockholms stadsteater 1969. En kritiker utnämnde Bergquist till "70-talets underhållare i Sverige". Jan Bergquist (1942-93) Redan från början jobbade Jan på ett journalistiskt tillvägagångssätt när han skrev sina manus. Källforskning, intervjuer och arbetsplatsbesök. Han ville göra teater av verkligheten, kombinera fakta och underhållning utan att komma med några pekpinnar. Det blev kommunalpolitisk satir. "Mr President", "Buss på stan", "Tryck på stan", och "Beteendelek" hette några av hans föreställningar som drog massor av folk. Hans politiska texter var oerh

Om man gör en återblick på den svenska populärmusiken och dess utövare så finns det en nästintill bortglömd sångare vid namn Carli Tornehave. Han tillhörde de riktigt stora på 1960-talet. Tonårsflickorna tjöt av förtjusning var han än uppenbarade sig. När popvågen svepte in över landet hamnade Carli Tornehave i skymundan.  Han föddes i Stockholm men växte upp i Köpenhamn innan han som 18-åring bosatte sig i Sverige. Mamman var svensk och pappan dansk. Carlis första skivinspelning stoppades och kom aldrig ut i handeln. På den tiden var det inte acceptabelt med sångare som bröt på dialekt eller främmande språk. Carli blev både besviken och ilsken men tog nya tag och bestämde sig för att lära sig svenska språket ordentligt. Efter ett halvårs tragglande med svenskan snackade han istället som en söderkis som aldrig varit över Slussen. Det tog honom ytterligare några år att lära sig språket. Charlie Norman gav honom chansen att spela in en ny platta och den gavs ut.  Sina stämband hade Carli

Längtan till teaterscenen vaknade tidigt hos John Harryson. Han var inte mer än tio år när han försökte komma med bland amatörerna på Arbisteatern i hemstaden Norrköping. Med tvåradigt dragspel på magen rev han av "Jolly Bob från Aberdeen" så att teaterchefen Gideon Wahlberg slog sig på knäna. Det blev inget engagemang den gången. Men han fick komma igen fyra år senare, utan dragspel.  1947 kom han in vid Norrköpings - Linköpings stadsteaters elevskola och visade sig användbar redan från början. En av hans första uppgifter var som Puck i Shakespeares pjäs "En midsommarnattsdröm". Den rollen hade dittills alltid gestaltats av en kvinna. Drygt 30 år senare gjorde han samma roll på Stockholms Stadsteater. Då hade Puck blivit en medelålders herreman med diafragma och gråsprängt skägg.  John Harryson (1926-2008) John Harryson var verksam vid många olika teaterscener. Efter åren i Norrköping - Linköping blev det fyra år vid stadsteatern i Helsingborg, därefter

I mitten av 1960-talet utsågs Hans Ernback till svensk films nye förste älskare. Han skulle ta vid efter Jarl Kulle, skrev pressen. Han gjorde tre stora filmroller, vilka alla renderade honom berömmelse, popularitet och uppmärksamhet. Det var i "Ormen", "Roseanna" och "Adamsson i Sverige". Utöver filmandet hade han sitt dagliga värv på Stockholms stadsteater. Efter premiären "Ormen" 1966 skrev en filmkritiker: "Ernback har en ny och suggestiv fasad i svensk film, ett ansikte som ännu tycks peka mot spännande och oberäkneliga förvandlingar. Det är hans första större uppgift, och att döma av de resurser han demonstrerar i Ormen blir det inte den sista." Men Hans Ernback trivdes aldrig med uppmärksamheten kring sin person. Kändisskapet lockade honom inte ett dugg, han ville hellre leva ett anonymt liv. Under 70-talet gjorde han bara några enstaka insatser framför kameran bl.a. rollen som tullvaktaren Gudmar i "Ett köpmanshus i skär

Vid 87 års ålder var skådespelaren Stig Grybe sommarpratare i Sveriges Radios "Sommar". Lyssnarna fick höra en mycket allvarlig man som såg tillbaka på sitt liv med vemod i rösten. Han som roat så många människor genom årens lopp verkade inte alls ha haft så roligt själv. Grybe berättade öppet och ärligt om sin dåliga självkänsla. Om sin kringflackande uppväxt med ett par föräldrar som ansåg att han var oduglig. Hans lärare i skolan tyckte också att han var totalt obegåvad.  Teaterdrömmarna började spira i tidig ålder när hans mormor i Vimmerby tog med honom på bio för att se det danska komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen. Dessa båda herrar inspirerade honom att söka sig till teatern även om det skulle dröja några år.  Det var under gymnasieåren i Västerås som han började spela amatörteater. Där fanns några äldre grabbar vid namn Lars Ekborg och Olof Thunberg som la beslag på alla viktiga roller, men unge Grybe fick hoppa in ibland med en enkel stickreplik. Det räckte fö

Visst kommer ni ihåg Ulf Larsson? Det har förflutit mer än 10 år sedan denna glädjespridare lämnade oss. Ulf formades till komiker på gymnasiet i Täby. Där fick han som enskilt arbete tillsammans med några kamrater att sätta upp en revy. Redan då stod det klart att det var underhållning han skulle ägna resten av sitt liv åt. Han var 19 år när han startade Cocosteatern i Täby. Drog till sig ett par framtida namn från samma Täby - Peter Dalle som ju blev skådis och Pontus Enhörning som blev ståuppare och radiopratare.  Riktig fart i karriären blev det med hjälp av TV. Rollen som Storebror i barnprogrammet "Bröderna Olsson" blev en succé. "Videograttis" gick av bara farten liksom komediserien "Kusiner i kubik". I den sistnämnda hade han sällskap av Claes Malmberg och Sickan Carlsson. I nio år var han en av programledarna för "Söndagsöppet", ett familjeprogram som han satte sin personliga prägel på. Han var också fullt sysselsatt på privatteatrarn

Idag lyfter jag på hatten för sångaren Lasse Berghagen som fyller 75 år. Folkkäre Berghagen har roat  och förnöjt oss i 55 år nu.  Det var 1965 som han debuterade på ett IOGT-möte med sin egen komposition "Ragatan på Baggensgatan" och ytterligare en handfull visor. Bland publiken fanns en skivproducent som tog honom till Simon Brehm på Karusell vilket ledde till skivkontrakt. Strax därpå träffade han Barbro Lill-Babs Svensson, de gifte sig och fick en dotter. Pressen envisades med att kalla honom för "Herr Lill-Babs" och det var inte alldeles lätt för Lasse att skapa en egen karriär. När han sedan började göra barnprogram i TV, ja då fick han heta "Lasse Barnhagen".  På 1970-talet började det i alla fall lossna för den unge låtskrivaren, då kom svensktoppssuccéerna tätt: "Ding Dong", "Hålligång i skogen", "Du som vandrar genom livet", "Breda leenden", "Han är en clown", "Tacka vet jag logdans"...

Skådespelaren och regissören Jan-Olof Strandberg gick bort för några dagar sedan. Det fanns något oerhört sympatiskt över den mannen som är svårt att sätta ord på, man bara tyckte om honom.  Hans skådespelarkollega Anita Björk beskrev honom så här en gång: "I alla roller han gör så ser man en människa. Man tror helt och hållet på honom." Jan-Olof Strandberg från Södermalm i Stockholm började med teater när han gick på Södra Latin. Där läste han lyrik och vann en recitationstävling för gymnasister. Så blev det teater vid Witzansky och Terserus teaterskola och vid andra provet kom han in på Dramatens elevskola. Kurskamraterna på elevskolan hette Max von Sydow, Margaretha Krook, Lars Ekborg, Ingrid Thulin och Yvonne Lombard, ingen dålig årskull.  Jan-Olof hamnade på stadsteatrarna i Göteborg och Uppsala innan han blev engagerad till Dramaten 1964. Han gjorde många tunga roller i uppsättningar som "Riksrevisorn", "Kung Lear", "Tartuffe" och inte

Micha Gabay är en intressant skådespelare som det var längesen man hörde talas om.  Under 1970- och 80-talen var han flitigt förekommande på film och TV. Någon minns honom säkert som Magnus Härenstams tuffare jag i filmen "Jag är med barn". "Bröderna Lejonhjärta", "Träpatronerna", "Raskens", "Lösa förbindelser" och "Tryggare kan ingen vara", det är bara ett litet urval av vad Micha Gabay hunnit med.  Oförglömlig är hans Tok-Harry i Sven Delblancs "Hedebyborna", det var han som studsade upp och ner i pur glädje och utbrast: "Länsman ska sjunga! Länsman ska sjunga!"  En annan stark rolltolkning gjorde han i TV-pjäsen "Hundarnas morgon". Där spelade han en ung student som snappat upp mycket av den nazistiska propagandan och lär upp sina kamrater iförd brun skjorta och läderkoppel - en mycket ångestladdad och osympatisk figur. Micha Gabay Micha föddes i en teatersläkt. Hans pappa, Eugéne

Det är många skådespelare som gärna talar om att dom började i branschen redan som julängel i lekskolan. Med Sten Ardenstam var det tvärtom. Han var 31 år när han påbörjade sin teaterkarriär. Då hade han varit handelsresande i glödlampor i tolv år. Senare blev han bilförsäljare, sålde engelska Hillman. Fördelen med hans säljarbakgrund var att han kom i kontakt med "vanligt folk". Han lärde sig vad Svenssons tyckte var kul.  Teaterdebuten skedde i musikalen "Saken är Oscar" på Oscars 1953. Framfusiga herrar blev hans speciella rollgebit, han hade mött många sådana och studerat attityderna och gesterna.  Att spela berusad var en annan gren där Ardenstam var oslagbar. I filmen "I död mans spår" spelade Sten Ardenstam en kille som inte kunde se en flaska utan att tömma den. Vid en tagning blev fotografen så full i skratt när han såg Stens apkonster i sökaren att han tappade greppet om kameran. Med tårarna rinnande ur ögonen sjönk han dubbelvikt ner i gräset.

Året var 1961. En i Sverige okänd norsk komiker stod i sjömanskostym på Lisebergs stora scen och fick publiken att kikna av skratt när han berättade om flickorna i Lissabon. Så kom Ulf Thorén och gav honom chansen i TV och snart skrattade hela Sverige åt hans monolog "I marinen", som den egentligen heter. "Det dom har det har dom ju här i Lissabon" , var hans svar när fartygets befäl höjde ett varningens finger och sa åt honom att flickorna i Lissabon inte hade något mer att komma med än flickorna hemma i Oslo.  Arve Opsahl hette skådespelaren som framförde detta klassiska revynummer. Det sägs att han blev hedersgäst hos portugisiska turistbyrån tack vare denna upplysning. Arve var sedan länge en etablerad artist hemma i Norge. Scenkarriären började på 1940-talet och han blev med tiden en av Norges mest folkkära skådespelare. Han medverkade i en lång rad revyer på Chat Noir i Oslo, var engagerad vid Oslo Nye Teater, gjorde ett stort antal grammofoninspelningar

Berndt Westerberg (1902-79). Minns ni den östgötska sjörövaren i Knäppupps "Funny Boy", han som hörde så ille på ene örat... Mannen som fällde den bevingade repliken hette Berndt Westerberg.  Hans föräldrar ville att han skulle arbeta på kontor. Han gick dit och sökte jobbet men förklarade att han egentligen inte var intresserad. När detta kom till föräldrarnas kännedom rymde han med ett resande teatersällskap, då var han blott 15 år gammal.   Under sitt liv hann Berndt Westerberg avverka de flesta scener i det här landet inklusive folkparker och Folkets Hus. Han jobbade på Intiman, Scala, ABC-teatern, Riksteatern, Dramaten, Tantolundens friluftsteater och Folkan. I Stockholm var det egentligen bara Södran och Vasan som han inte hann med. Under flera säsonger var han ett pålitligt namn i de populära Klangerevyerna och han hade även engagemang hos Karl Gerhard.  Allra bäst trivdes han på Lisebergsteatern i Göteborg, där medverkade han i en lång rad uppsättningar tillsamm

Nöjessverige har mist ännu en stor profil, tusenkonstnären Rolf Allan Håkansson har avlidit blott 69 år gammal. För alla dem som beundrar Galenskaparna och After Shave är han naturligtvis välbekant, Rolf Allan var med redan 1982 när gänget satte upp sin första revy "Skruven är lös" på Stenhammarsalen i Göteborg. Han studerade vid Chalmers på 1970-talet och utbildade sig till arkitekt, ett yrke som han aldrig utövade men kunskaper som han sedan fick användning för i sitt jobb som scenograf och grafisk formgivare.  Rolf Allans illustration till "Skruven är  lös" 1982. Rolf Allan har varit inblandad i det mesta som Galenskaparna och After Shave har åstadkommit på scen, film och TV. Förutom scenografi till en mängd produktioner har han illustrerat och designat program, affischer, böcker och skivomslag m.m. Man minns med glädje hans järnvägsstation i "Stinsen brinner", fabriksmiljön i "Lyckad nedfrysning av herr Moro" eller sjukhuset som på n

Helt nyligen uppmärksammade jag spionthrillern "Röd snö" i ett inlägg. En av de skumma typerna i den serien spelas av Percy Brandt, en skådespelare som är värd att påminna om.  Hans bakgrund är intressant. Percy föddes i Darjeeling i Indien där hans föräldrar var missionärer. När det var dags att börja skolan skickades han till England innan han som 10-åring kom till mormor i Örebro. Percy fick han heta för att det var ett vanligt namn i den engelska kolonin i Indien. Däremot inte i Örebro på 1920-talet. Och inte i Sverige över huvud taget.  Från början hade han siktet inställt på att bli musiker. Han började spela piano redan som 5-åring och kom in på Musikaliska Akademien när han var 22. När Riksteatern skulle sätta upp Staffan Tjernelds pjäs "Brott i sol" behövde man en skådespelare som kunde spela piano och eftersom Percy provat på skådespeleri inom studentteatern så fick han rollen.  Percy Brandt (1922-2005) Det blev tio år vid Riksteatern, däref

Ingvar Hirdwall, 85 år idag. Två populära skådespelare har nu uppnått 85 år. Ingvar Hirdwall fyller år idag, medan Björn Gustafson hade sin bemärkelsedag den 30 november. Båda herrarna har satt djupa avtryck i svenskt teaterliv och är värda varsin hyllning. För att börja med Hirdwall. En gång för längesen var han elektriker som gjorde succé med att uppträda på företagets personalfester och bestämde sig för att bli professionell aktör istället. Han gick på scenskolan i Göteborg och blev färdigutbildad lagom till socialdramatiken började blomstra vid Götaplatsen, kring Kent Andersson, Bengt Bratt och Lennart Hjulström. Hirdwall blev en i gänget och var med i de uppmärksammade pjäserna "Flotten", "Hemmet", "Sandlådan" och "Tillståndet". Det tog tid innan han fick strålkastarljuset på sig. Det var väl egentligen först i rollen som den nersupne Berndt, son till den svårt sjuke Primus Svensson (Carl-Gustaf Lindstedt), i TV-serien "Babels h

SOS, det låter som ett nödrop, men han kallades faktiskt så. Det handlar om Sven-Olof Sandberg (1905-74), mannen med en av Sveriges mest uppskattade sångröster. Han hade tänkt sig att bli skådespelare och efter att ha gjort några statistroller och tagit teaterlektioner fick han jobb hos ett resande teatersällskap. Han övergav teaterdrömmarna för ett tag och blev radiohandlare, först i Stockholm och senare i Sundsvall. Grammofondebuten kom 1926 och han sjöng sig snabbt in i svenska folkets hjärtan. "Mor, lilla mor", "När bröllopsklockor ringa", "Varje stjärna är mig kär" var några av melodierna som slog. Sentimental smörja ansåg en del, men sentiment är ju helt enkelt känsla och kan vara fullt uthärdlig bara den serveras på rätt sätt. 1929 var hans verkliga toppår, nära en och en halv miljon SOS-skivor pressades ut på marknaden, däribland "Säg det i toner" och "Tangokavaljeren". SOS blev folkparksidol, det sägs att folk inrättade

Georg Adelly (1919-97) var en säregen komiker som i sin krafts dagar verkligen kunde krama skrattet ur en publik bara genom att få en stortå att stå rakt ut i luften. Han föddes i Gjövik i Norge, son till musikaliska cirkusclownen Fritz Adelly och lindanserskan Maria, född Hoffman. Georg ärvde föräldrarnas talang för underhållning, även om han aldrig kom att ägna sig åt cirkus.  Han började sin artistkarriär vid SSU-teatern i Örebro där han medverkade i nyårsrevyerna på Folkets Hus. Leon Landgren tände på Georgs komiska talang och tog med honom ut på folkparksturné tillsammans med Thory Bernhards sommaren 1946.  När turnén kom till Halmstad fanns revydirektören Gösta Bernhard i publiken vilket ledde till att Georg fick engagemang på Casinoteatern i Stockholm.  På Casino blev Georg Adelly en mycket uppskattad artist som ofta fick skratten att övergå i orkaner.   "Adelly är den levande människa som mest förefaller hämtad ur en tecknad serie. Hans plastik är lika surrealistisk som

Vad var det första du skulle göra om du helt plötsligt blev radiochef? - Gå under jorden! Om du fick fria händer och tillräckliga resurser - vad skulle du vilja satsa på? - Vad göra i underläge. Se ovan! Säg några korta och väl valda ord om dagspressens radio- och TV-kritik. - Jag tycker dom gör så gott dom kan, när dom bara kan. Vilka tre människor, utöver dina närmaste, skulle du vilja omge dig med om du lämnades på en öde ö i ett år? - Sten Broman, Sven Stolpe och Macke Nilsson. Vad var det första du skulle fråga när du kom hem igen? - Har´e vatt nåt? Säg något du vill ändra på här i landet? - Det mesta! Vilka mänskliga egenskaper sätter du mest värde på? - Värme, humor och trofasthet. Minns du vad du som barn hade för framtidsdrömmar? - Jag ville bli dirigent. Har du några laster du vill göra dig av med? - Varför avsäga sig nöjen... Om du fick stiga in som osynlig åskådare i det förgångna eller i framtiden - i så fall när och var? - Att i I