"Söndag i New York", Scalateatern 1964-65
Hösten 1964 var det premiär för Broadwaykomedin "Söndag i New York" på Scalateatern i Stockholm. Pjäsen som ursprungligen skrevs av Norman Krasna och som bara ett halvår tidigare hade visats som film med Jane Fonda i Stockholm, bearbetades och iscensattes av regissören Johan Bergenstråhle. För den svenska översättningen stod Marianne Höök, vars text av vissa ansågs fräschare och kvickare än det amerikanska originalet.
På scenen fick publiken möta ett välkänt stjärnpar i huvudrollerna, nämligen Jan Malmsjö och Christina Schollin, flankerade av bland andra Arne Mårtensson och Stig Torstensson.
.jpg)
Handlingen snurrar kring ämnen som föräktenskaplig moral, oskuld och sexuell dubbelmoral, men förpackat i en traditionell förväxlingskarusell.
Det hela börjar med att en ung flicka från Boston, spelad av Christina Schollin, anländer till New York. Hon har precis brutit sin förlovning med en rik arvinge som velat ta ut bröllopsnatten i förskott. Hon söker nu råd hos sin bror kring huruvida hon gjort rätt som hållit på sin dygd. Brodern predikar moraliskt att hon ska vänta, men när systern kort därefter hittar damunderkläder i hans garderob faller idealet. I förbittring över denna manliga dubbelmoral bestämmer hon sig för att göra som alla andra, vilket snabbt leder henne rakt i armarna på en ung boxningsskribent, spelad av Jan Malmsjö.
Därifrån tar den klassiska situationskomiken över med herrar i pyjamas, dörrar som öppnas i tid och otid och identiteter som förväxlas.
Scenografiskt ramades historien in av Jan Gustafssons fyndiga och smakfulla dekor. Han hade skapat en flexibel vardagsrumsinteriör som med små förändringar snabbt kunde förvandlas till både en buss, en biograf, en bil och en japansk restaurang. Georg Riedel hade försett stycket med nyskriven musik.
Trots dessa goda yttre förutsättningar och en mycket nöjd premiärpublik blev kritikernas dom efter premiären en minst sagt splittrad historia.
.jpg)
Flera av recensenterna dömde ut själva pjäsen som alldeles för banal, klichéartad och otidsenlig för det "syndiga" Sverige, där oskuldens problem inte längre kändes särskilt intressant.
"Vore man riktigt mild och överseende skulle man kunna kalla Norman Krasnas Söndag i New York för ett ädelpekoral. Men sanningen att säga är det att ta i för mycket. Det finns inget ädelt i det här peket. Det är ett maskinmässigt uppradande av klichéer som är så slitna att funnes det trafikkontroller på konstens vägar skulle Söndag i New York för länge sedan ha belagts med evigt och oåterkalleligt körförbud", skrev en förargad Mario Grut i Aftonbladet.
Clas Brunius i Expressen: "Det farligaste av allt är att ha ett enda äkta tonfall i en sådan historia. Jan Malmsjö är därför som klippt och skuren för den. Han tar fram skratten. Han mixtrar och broderar med tusen ovidkommande ting, leker med publiken, apar sig alldeles oerhört. Det är för hans skull man går till Scala - om man är intresserad av Malmsjö."
Arne Andreasson i Arbetet: "Denna enkla och likgiltiga pjäs har satts i scen av Johan Bergenstråhle. Den spelas med markerad övertydlighet, som ytterligare understryker pjäsens svagheter och i ett långsamt tempo som känns rätt påfrestande. Ett ironiskt anslag i regin skulle ha ändrat mycket. Nu spelas det, som om problemet var mycket allvarligt och mycket väsentligt och det är det ju inte."
Gunnar Unger i SvD: "Lilla söta Christina Schollin som gör flickan näpet och lite truligt kan helt enkelt inte undgå att hamna i skuggan av Malmsjö och det är ingenting att skämmas för. Inte många skådespelare i hans ålder har samma märkliga blandning av kunnande och intuition som han, samma utstrålning, samma närvaro på scenen. Vid sidan av en, som har så lätt för sig, kan även en Titania verka lite tungfotad."
Bengt Jahnsson i DN: "Ordet smörja kan omöjligt undvikas om Scalateaterns senaste giv. Recensenten avstår taktfullt från att komparera glosan."
Se även:
"Höfeber", Scalateatern 1973-74
Kommentarer
Skicka en kommentar