Långköraren "My fair lady", Oscars 1959-61
Det låg spänning i luften när "My fair lady" hade svensk premiär på Oscarsteatern i Stockholm i februari 1959. Detta var den dittills mest påkostade uppsättningen i Oscars historia. Ensemblen bestod av 60 personer, dekoren var stor och avancerad med sina många tablåer, kostymtygerna fick direktimporteras från Frankrike och Schweiz och specialvävas i England. Bara en sådan enkel detalj som Higgins kofta fick köpas från England och flygas över till Sverige. Allt för lokalfärgen.
Musikalen "My fair lady" är baserad på Bernard Shaws komedi "Pygmalion" och handlar som bekant om hur språkprofessor Henry Higgins slår vad med sin vän överste Pickering om att kunna förvandla den fattiga blomsterflickan Eliza från Londons slumkvarter till en fin societetsdam.
Musikalens sångnummer har blivit odödliga klassiker t.ex. "Det vore välan fr underbart", "Med en gnutta flax", "I dina kvarter" och "Den spanska räven".
På Oscars spelade Jarl Kulle och Ulla Sallert huvudrollerna som Higgins och Eliza. George Funkquist gestaltade överste Pickering. Eric Stolpe fick läsa in rollen som sopåkare Doolittle på bara några veckor då Harry Ahlin som först var engagerad för rollen insjuknade och tvingades lämna återbud.
Det hade aldrig hänt idag...
"My fair lady" blev en operettfest som inte skådats i Stockholm sedan Gustav Wallys dagar. Recensenterna fick lov att tillgripa alla blommor som fanns i Covent Gardens blomsterstånd: "När publikens skratt smattrade som hagelskyar på ett plåttak vid lördagens premiär av Lernes-Loewes My fair lady var det alltså i första hand gamle Shaw som man ville tillskriva segern. Jämte Kulles sätt att servera sarkasmen. Han fick varenda replik att födas i detta nu, med avslipad diktion som en fonetikprofessor anstår, och han var en magnifik egocentriker, nonchalant och otroligt förarglig. På pricken med andra ord! Även Ulla Sallert var storartad, munter, slagfärdig och välsjungande" skrev Barbro Hähnel i Dagens Nyheter.
Erik Petersson i GT: "Kulle bar upp hela föreställningen och hans tolkning av rollen var ett virtuosnummer, genomfört med sådan elegans och sådant förakt för alla svårigheter och fällor, att man bländades."
Allan Fagerström i Aftonbladet hyllade Ulla Sallert: "Hennes överlägsenhet ligger i att hon fullkomligt naturligt växlar från sång till tal och har en utomordentlig fallenhet för att med diskreta feminina medel accentuera askungedilemmat. Inte ett ögonblick behöver hon använda sin vokala överlägsenhet för att underrätta åhörarna om att hon är huvudpersonen, hon agerar så pass suveränt att det räcker med att hon finns till på scenen."
Gunnar Unger i Svenska Dagbladet: "Kulle lyckades inte bara ge oefterhärmliga uttryck åt Higgins intellektuella snobbism, känslokyla, hänsynslösa egocentricitet och allmänna snorkighet utan också förmedla den charm som förklarar att Eliza trots allt återvänder till Higgins, kanske för att stanna. Det är en briljant prestation."
"My fair lady" på Oscarsteatern blev en publikframgång som ingen sett maken till. Med 776 föreställningar satte den långkörarrekord i svensk teaterhistoria. Ett svårslaget rekord som skulle stå sig ända in på 1990-talet när "The Phantom of the Opera" gick upp på samma scen.
Se även:
Kommentarer
Skicka en kommentar