"Dunungen", Skansenteatern 1957

Det har alltid varit något visst med svensk sommarteater under bar himmel. Få platser bar så mycket tradition som Skansens friluftsscen. Det var en lättsam, folklig mötesplats där både Stockholmare och turister samlades för att få ta del av okomplicerad underhållning under sommarkvällarna. 

När ridån gick upp för Selma Lagerlöfs herrgårdskomedi "Dunungen" en kylig junikväll 1957 prickade regissören Sandro Malmquist in ännu en fullträff. 

Pjäsen utspelar sig i en idyllisk 1840-talsmiljö på Bohults gård i Värmland. I centrum står den unga, mjuka och blyga bagardottern Anne-Marie, kallad Dunungen. Hon reser dit med sin fästman Mauritz, en uppblåst och självgod lycksökare. Mauritz enda syfte med resan är att använda fästmön som ett charmigt redskap för att ställa sig in hos sin förmögne onkel, den oregerlige brukspatronen Teodor Fristedt, och på så sätt säkra sitt framtida arv. Men väl på gården sätts relationerna på prov. Dunungen får se fästmannens sanna, egoistiska natur, samtidigt som oväntade känslor väcks till liv och hon tvingas välja sin egen väg.

Det unga löftet Gio Petre spelade den söta Dunungen. Heinz Hopf gjorde ett briljant porträtt av den självgode fästmannen Mauritz. Gunnar Sjöberg gjorde en levande och varm människa av den bullrande brukspatronen. I övrigt bars föreställningen upp av krafter som Sif Ruud, Sten Lindgren, Hanny Schedin m.fl.

"Dunungen av Selma Lagerlöf går direkt in i Skansenmiljön. Herbert Grevenius har bearbetat stycket och Gunnar Sjöberg, Sif Ruud och Gio Petre garanterar att historien får en tidstrogen och kongenial tolkning. Andraplansrollinnehavare inte att förglömma. En stor och rolig kväll på Skansen", berömde signaturen Alan i Arbetaren.

Karl Ekwall i Aftonbladet: "Det är ett rejält arbete som Sandro Malmquist utfört med den Lagerlöfska komedin. Han har gjort den rolig och han har befolkat den stora scenen med massor av de härliga typer som bör ingå i svensk friluftstradition. Där finns björkar, kossor, hölass och hästar bland pigor, drängar och försupna kavaljerer. Och vad mera är; det rör sig och är levande friskt och roligt."

S. B-l i Dagens Nyheter: "... det är alltigenom välgjord friluftsteater. Säkert en av de mest lyckade och trevliga föreställningar som Skansenteatern har spelat upp."

Se även:

"Hans Nåds testamente", Skansenteatern 1953

Heinz Hopf - den snygge elakingen!