Nöjesvirveln

Svensk sommar och skärgård kryddat med några folkkära och populära skådespelare har visat sig vara ett säkert framgångsrecept både på film och TV.  Vårvintern 1983 var det premiär för familjeserien "Öbergs på Lillöga" av Leif Krantz. Serien var en lättsam blandning av vardagsbekymmer och humor i skärgårdsmiljö. Göteborgaren Stig Öberg flyttar med sin familj till Skälöga i Stockholms skärgård, men bosätter sig på den separata holmen Lillöga. Stig Engström, Lena Strömdahl, Benny Haag och Catharina Ahlinder, spelade i tur och ordning Stig, Margit, Bosse och Eva Öberg. Det visar sig vara ganska svårt att komma på god fot med skärgårdsbefolkningen. Det börjar illa när pappa Stig med sin "jäkla skrytveranda", en lyxig motorbot, brakar rakt in i Skälöga brygga.  Serien på 10 avsnitt följer livet på Lillöga under ett helt år. Det börjar på höstkanten, då sommargästerna packat ihop och sommarparadiset blir gråkallt och vindpinat. Sen tar vintern ett järngrepp över öarna och

Teaterintresset vaknade tidigt hos Kim Anderzon. Redan som 16-åring lämnade hon arbetarhemmet i Östersund för möjligheternas Stockholm. Hon utbildade sig till kartritare på generalstabens litografiska anstalt. På kvällarna tog hon teaterlektioner. 1969 var hon med och bildade den fria gruppen Pistolteatern där hon var aktiv i 18 år. Hon vann beröm och uppmärksamhet i en rad Dario Fo-pjäser "Å vad revolutionen är härlig", "Vi betalar inte, vi betalar inte" och "En kvinna".  När Dario Fo fick Nobelpriset i litteratur 1997 hyllades även Kim Anderzon för att envist ha introducerat hans dramatik i Sverige.  Kim Anderzon (1943-2014) För den breda publiken blev Kim Anderzon mest känd som en sprallig komedienne i populära filmer som "Sällskapsresan", "Göta Kanal" och "Gräsänklingar". Tillsammans med Lottie Ejebrandt gjorde hon det omtyckta barnprogrammet "Stor och Liten" i TV. Hon var också med i flera omgångar av den populä

Broadwaymusikalen "Hair" med sitt budskap om sexuell frihet, antirasism och droger skapade rabalder när den hade premiär i Amerika 1968. Publiken på Broadway rodnade åt alla fula ord som sades på scenen. I London grep den engelska teatercensuren in och stoppade uppsättningen.  I Sverige fick musikalen heta "Hår" när den gick upp på Scalateatern hösten 1968. Denna hippie-yippie-love-in-musical handlar om en grupp människor - på scenen kallad "Stammen" därför att de inte bara hänger ihop utan hör ihop - som vill finna andra vägar till värden. Människor som gör uppror och protesterar mot krig och den kommersialiserade livsstilen.  Den stora ensemblen på Scala bestod såväl av proffs som amatörer. För regissören Pierre Fränckel var det viktigt att hitta personer som verkligen hade den rätta känslan för hippiekulturen.  Man letade efter lämpliga aktörer på popklubbar, diskotek och teaterskolor. 350 ungdomar prövades allt som allt. Krav: kunna sjunga och känna fö

Om Helge Skoogs pappa, som var borgmästare i Borås, hade fått bestämma hade Helge ägnat sig åt juridik istället för skådespeleri. Men redan under sina år på Borås läroverk smittades Helge av teaterbacillen och var med och grundade teatergruppen Rampljus. Han sprack när han sökte till scenskolan i Göteborg, men tog nya tag och for till Stockholm där han kom in vid Dramatens elevskola. Livets högsta ögonblick för en ung Boråsare gick tyvärr förlorade i en jantelag som placerade honom längst ner på rangskalan. Han vantrivdes på Dramaten och sparkades så småningom ut av självaste Ingmar Bergman.  Skoog hade fräckheten att fråga demonregissören om han kunde få gå ifrån en repetition sedan han sagt sin enda replik i föreställningen. Bergman blev rosenrasande. - Jag tycker inte om folk som förpestar atmosfären på teatern, dundrade Bergman. - Det gör inte jag heller, svarade Helge. I efterhand har han generöst medgivit att det kanske var bäst som skedde. Annars hade han ju missat allt det roli

"Hjalmars spelhåla" hette Peter Flacks Örebrorevy som hade premiär hösten 1993. Det genomgående temat var svenskens omättliga behov av spel och dobbel. Den satiriska udden riktades mot den fåfänga idén att alla vill bli rika snabbt. Sketcherna varvades med påkostade sång- och dansnummer, precis som det ska vara i en traditionell revy. Peter Flack i rollen som sitt alter ego Hjalmar Berglund från Viby var som vanligt ankaret i showen. Annars var det hans pricksäkra parodi på Jonas Gardell som väckte både publik och kritikers beundran: "Peter Flack träffar Gardell klockrent med alla poser, manér och frisläppta hämningar. När sedan Army of Lovers tågar in med lilla Gunilla Åkesson som Bard i pipskägg och fönat hårsvall, då är det tveklöst revyns höjdarnummer" , skrev Expressens Anders Björkman. Gunilla Åkesson var alltså ännu en gång primadonna hos Flack, minnesvärd som sumobrottare och som en mycket porträttlik Leif "Loket" Olsson. Marie Kühler, dittills mes

"Ungkarlslyan" hette en mycket rolig film som Billy Wilder gjorde med Shirley McLaine och Jack Lemmon i huvudrollerna. Det var där Lemmon silade spaghetti genom ett tennisracket i en berömd scen. Komediförfattaren Neil Simon gjorde om filmen till musikal med hjälp av Burt Bacharach som kompositör. Resultatet gick hem på Broadway men det blev ingen större framgång när Sandrews presenterade musikalen på Oscars i Stockholm 1969. Handlingen i korthet: Chuck Baxter är en liten grå kontorsslav, olyckligt kär i den söta Fran Kubelik som jobbar i företagets personalmatsal. Hans enda tillgång är att han är ungkarl och har en liten våning som hans gifta medelålders chefer får låna för eskapader med sina sekreterare. Som tack för lånet blir Baxter dels förkyld, för att han tvingas gå brandvakt jämt och dels befordrad till direktörsassistent. Till slut finner även han en flicka att dela säng med. Ivo Cramér stod för såväl regi som koreografi. Yngve Gamlin hade som alltid skapat en snygg

Mitt i januarimörkret 1988 kom det norska myhrvädret Wenche till Göteborg och livade upp restaurangbesökarna på Trägårn.  Det var första gången på sex år som Wenche Myhre framträdde med en egen show i Sverige. Showen hade gått för utsålda hus på Humla i Oslo och därefter på turné i Västtyskland innan det blev göteborgarnas tur. Wenche framträdde tillsammans med en stor orkester där hennes bror Reidar ingick på saxofon, två doatjejer och två manliga dansare.  Några pärlor ur innehållet: ett svängigt Louis Prima-potpurri, musikallåtar ur "A Chorus Line" och "Little shop of horrors" och en galen fyllemonolog där nykteristen Wenche fick utlopp för sin speciella mimik och plastik. Wenche Myhre "Hon sjunger, dansar och spexar, är ett energiknippe i kort-kort som bitvis får det att svänga ordentligt på scenen - men som också kan slå av på takten för att göra en ballad rättvisa" , berömde Kristina Torell i Göteborgs-Posten. Ingmar Glanzelius i DN tyckte att Wenche