"Ungkarlslyan", Oscars 1969-70


"Ungkarlslyan" hette en mycket rolig film som Billy Wilder gjorde med Shirley McLaine och Jack Lemmon i huvudrollerna. Det var där Lemmon silade spaghetti genom ett tennisracket i en berömd scen.
Komediförfattaren Neil Simon gjorde om filmen till musikal med hjälp av Burt Bacharach som kompositör. Resultatet gick hem på Broadway men det blev ingen större framgång när Sandrews presenterade musikalen på Oscars i Stockholm 1969.
Handlingen i korthet: Chuck Baxter är en liten grå kontorsslav, olyckligt kär i den söta Fran Kubelik som jobbar i företagets personalmatsal. Hans enda tillgång är att han är ungkarl och har en liten våning som hans gifta medelålders chefer får låna för eskapader med sina sekreterare. Som tack för lånet blir Baxter dels förkyld, för att han tvingas gå brandvakt jämt och dels befordrad till direktörsassistent. Till slut finner även han en flicka att dela säng med.
Ivo Cramér stod för såväl regi som koreografi. Yngve Gamlin hade som alltid skapat en snygg och påhittig scenografi.
Jarl Kulle spelade den till självutplåning nitiske tjänstemannen Baxter. Anne Nord spelade den kvinnliga huvudrollen som Kubelik.
Birollerna var besatta med bekantingar som Stig Grybe, Karl-Arne Holmsten, Gösta Krantz, Lissi Alandh och Bert-Åke Varg. Störst succé gjorde Anna Sundqvist i rollen som änkan Marge Mac Dougall. 
"I pausen trodde man att man skulle få bevittna ett ambitiöst fiasko, men efter pausen kom Anna Sundqvist och hon räddade faktiskt föreställningen", konstaterade Gunnar Unger i Svenska Dagbladet.


"Jarl Kulle är naturligtvis fantastisk i sin stora huvudroll som Chuck Baxter. Han satsar som vanligt stort, sliter som ett djur hela den tre timmar långa föreställningen. Sjunger, dansar, spexar - men inte ens han kan trolla med knäna. Så efter en stund blir man till och med trött på att sitta och beundra honom", skrev Arbetets kritiker Lena Svanberg.
Bengt Nyström i Handelstidningen: "Den verkliga gnistan i föreställningen stod Anna Sundqvist för. Hennes komik och replik är suverän och som den tvivelaktiga änkan Marge Mac Dougall får hon spela ut hela sitt register. Publiken tackade och tog emot."
Jurgen Schildt i Aftonbladet: "Det är ingen direkt tråkig kväll. Å andra sidan håller jag en slant på att inte många kommer att anse den entusiasmerande. Ändå kämpar Jarl Kulle, visst gör han det, och några till. Sandrews borde kanske resa en staty över honom."

Se även:

Kommentarer

  1. Ja det är inte utan man blir lite nostalgisk när man läser rollistan. Nu var och är kanske inte musikal det som lockar allra mest. Men kul att läsa om det ett halvsekel senare.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

"Grease", Chinateatern 1991-92

Verklighetens vägförvaltning i Skultorp

"Flott och lagom", Stora Teatern 1991-92