"Räddad", Stockholms stadsteater 1971

"Räddad" av Edward Bond var en av 1960-talets mest uppmärksammade pjäser i den engelskspråkiga världen. Den handlar om en förortsfamilj där man för länge sedan upphört att förstå varandra. Familjelivet består i att man grälar, tiger eller tittar på TV. Den unga hemmaflickan föder ett barn lika välkommet som pesten. I avsaknad av barnafadern slår hon sig ihop med en pojkvän vars enda plus är hans hygglighet, hans någorlunda redliga vilja. 

Hemlivet på fem man hand artar sig till ett helvete av trångboddhet, babyskrik, leda, aggressioner.

Tillflykten blir ett ungdomsgäng, en grupp som innebär löften om spänning men vars samvaro reduceras till cynismer, kåkfararsnack och metalliska jargonger. Allt för att dölja deras osäkerhet och vilsenhet. 

Det är detta gäng som svarar för styckets mest obehagliga scen - en explosion av det råa och komplett meningslösa våldet. Någon får tag i barnvagnen. Man börjar med att nypa babyn. Tävlingsmomentet infinner sig. Någon vill vara värre, någon värst. Det slutar med att man stenar det lilla barnet till döds.

Ursprungligen förbjöds pjäsen av den engelska censuren för den här scenens skull.

Den unga tjugoåring som står i centrum och som älskar den flicka vars barn dödas, bryter sig loss ur den passivitet och likgiltighet som omger honom och som han också själv är fången i.

Han griper i slutet in i tillvaron på ett sätt som låter åskådarna ana en möjlighet för honom och hans omgivning.

Dramaten och Stockholms stadsteater slogs länge om rättigheterna till "Räddad". Stadsteatern drog till slut det längsta strået och pjäsen fick äntligen premiär i februari 1971.

Lena Granhagen spelade den unga flickan Pam som förlorar sitt barn. Marianne Stjernqvist och Gunnar Björnstrand gestaltade hennes föräldrar. 

I övriga roller syntes bl.a. Christer Rahm, Ulf Brunnberg, Johannes Brost, Lis Nilheim och Stefan Ekman.

Jan Håkanson regisserade och Sören Brunes var scenograf.

"De inledande scenerna är amatörmässigt utdragna och väjer inte undan för farliga schabloner. Men sedan glider föreställningen in i pjäsen och gestaltar en tristess och en vedervärdighet av ohygglig närhet. Man lämnar föreställningen chockad och djupt skakad", skrev Bengt Jahnsson i DN.

Jurgen Schildt i Aftonbladet: "Jan Håkanson har i sin regi på stadsteatern vridit pjäsen åt Sverige och Stockholms förorter till, och det är med hans utgångspunkter ett riktigt grepp. Detta kunde hända här. Hans föreställning är knapp och hård och förmedlar intrycket av att vara genomdragen av en högspänningsledning: också när strömmen inte ger utslag är vi skärrade av vetskapen om dess närvaro. Som social infernoteater är det obönhörligt och ganska mönstergillt."

Lars Gustafsson i Expressen skrev om Lena Granhagen: "Det är en rollprestation som är så bra att det helt enkelt blir skrämmande. Det finns detaljer i hennes spel som är så märkliga att det nästan verkar omöjligt att förstå hur hon åstadkommer dem."

Se även:

"Herr Puntila och hans dräng Matti", Sthlms stadsteater 1985

"Den perfekta kyssen", Sthlms stadsteater 1990-91