Mats Olin - killen som trodde på sommaren!

Det är en solig eftermiddag i en småländsk folkpark. Den lokala dansorkestern har precis spelat klart och i högtalarna annonseras nästa artist. Publiken trängs framför scenen och när trion i gula tröjor drar i gång de första takterna bryter jublet ut. Upp på scenen kliver en 20-årig kille i brunrutig kavaj, gul skjorta och med ett blygt leende. 

Året är 1967 och killen heter Mats Olin, han har just fått en dunderhit med låten "Jag tror på sommaren" som gått direkt upp på Svensktoppens första plats. Skivan säljer i över 100 000 exemplar i ett litet nafs.

Även om genombrottet våren 1967 kom plötsligt var nöjesbranschen allt annat än ny för Mats. Han växte upp på Gärdet i Stockholm i ett utpräglat kulturhem. Pappa var den kände skådespelaren och regissören Stig Olin, mamma var skådespelerskan Britta Holmberg, och lillasyster Lena Olin fanns också där hemma. 

Mats såg branschens glans men också dess tragedier på nära håll. Ändå fanns det aldrig någon tvekan inför hans eget yrkesval. "Jag har alltid vetat att jag skulle hamna i den här branschen. Det är det enda jag kan tänka mig", berättade han mitt under den intensivaste idoltiden.

Redan som fyraåring sjöng han Karl Gerhard-kupletter i förskolan. Som sexåring medverkade han på skiva i pappas "På söndag" och gjorde filmdebut i "Resan till dej" med Alice Babs 1953. 

Mats tog studenten vid Östra Real och jobbade en tid som bokhandelsbiträde innan karriären tog fart på allvar. Under 1967-68 snurrade popkarusellen i ett rasande tempo. Mats beräknades tjäna en kvarts miljon brutto om året i dåtidens penningvärde. 

Expressens legendariske skribent Stig Nahlbom skildrade folkparkspremiären i Ockelbo 1968: "Vi var nog bortåt 100 000 på Mats Olins folkparkspremiär på pingstafton. 1000 människor och 99 000 myggor." Mats uppträdde då i en tidstypisk gul overall och grön skjorta tillsammans med sitt Six Boys Band. Efter den 25 minuter långa showen fick han snabbt fly från autografjägarna för att hinna åka de sju milen till nästa spelning.

Mats Olin (1947-2023)

Trots idolhysterin behöll Mats sitt lugn. Han reagerade mot den tilltagande tuffheten i samhället och ville ge folket romantiken tillbaka. Hösten 1968 uppfyllde han sin dröm och kom in på scenskolan i Stockholm. Tiden där förändrade honom. Han blev mer politiskt medveten, skyddade sitt privatliv och ville inte längre ses som en "snäll och välkammad kille". Han längtade efter att få göra riktiga karaktärsroller. 

Ändå släppte han aldrig musiken. Tack vare Lennart Hyland och ett framträdande i "Hylands hörna" (Röda fjädern -kampanjen) fick han mitt under skolåren en ny hit med "Lemon Lemonero" som flög rakt upp på Svensktoppens femte plats. Totalt sjöng han in sju grammofonskivor, varav fyra letade sig upp på Svensktoppen.

Efter examen 1972 började rollerna trilla in. Han fick en roll i "Jeppe på berget" mot Gösta Bernhard på Intiman, spelade Brecht, gjorde underhållningsserien "Gröna nöjet" i TV och turnerade med Nils Poppe i "Lorden från gränden".

Våren 1974 var fylld av framtidstro med nya teaterprojekt och TV-framträdanden på gång. Men ödet ville annorlunda. Tidigt en sommarmorgon drabbades den 27-årige Mats av en svår blodpropp i hjärnan. Han vaknade totalt förlamad i hela vänstra sidan och hade mist talförmågan. Sjukdomen visade sig vara ärftlig - pappa Stig hade drabbats av en liknande blödning på 1950-talet.

Mats påbörjade en stenhård rehabilitering och fick lära sig ånyo att förflytta musklerna millimeter för millimeter. Bara några månader senare hade han mirakulöst fått tillbaka både rörlighet och talförmåga. Ivern att komma tillbaka blev dock för stor. Samma höst, på väg till en skivinspelning hos Polar, segnade Mats plötsligt ner på Fleminggatan i Stockholm av ren överansträngning. Sjukdomen och sviterna tvingade honom till slut att helt dra sig tillbaka från offentligheten.

Se även:

Carli Tornehave - Europas Frank Sinatra!

Evert Sandin - den sjungande lantbrevbäraren!