"Harriet & Gunnar", Stockholms stadsteater 1972

Bilmekanikern Gunnar träffar resebyråkontoristen Harriet på danspalatset Nalen i Stockholm 1956. De börjar vara tillsammans, blir med barn och gifter sig. 

Pjäsens första akt utspelas under de första åren av deras äktenskap. Det är främst en skildring av Harriets och Gunnars livsmiljö, deras vänner och arbetskamrater. 

När andra akten börjar har handlingen flyttats fram till slutet av 1960-talet. Den ingenjörsexamen som Gunnar tog under första akten har lett till att han nu håller på att göra karriär. Han har blivit en streber som helt lever för att bli framgångsrik - eller snarare för att anses som framgångsrik.

Äktenskapet mellan Harriet och Gunnar är fruset och stelnat och är på väg att spricka. Det som tillfälligt räddar det är att Gunnar får posten som fabriksledare. Där slutar pjäsen.

"Harriet & Gunnar" var något så ovanligt som en svensk musikal. Regissören Johan Bergenstråhle svarade för texten och Bengt Ernryd för musiken. I huvudrollerna som Harriet och Gunnar sågs Anita Ekström och Lars Green. 

I övriga rollistan förekom bl.a. Grynet Molvig, Lis Nilheim, Håkan Serner, Gerd Hagman, Torsten Wahlund och Stefan Ekman.

Musikalen som handlade om helt vanliga människor fick ett mycket blandat mottagande av kritikerna: "Kanske har författarna helt enkelt gapat över för mycket - både Fogelströmsk nutidskrönika, klasskampsillustration, könsrollsproblematik, folklig underhållning och ideologisk debatt. Så stora munsbitar finns inte. Men det hindrar inte att det är en mycket underhållande och yrkesskicklig föreställning som Stadsteatern presenterar. En liten smula insmickrande - men mycket njutbar", skrev Madeleine Katz i Expressen.

Leif Zern i DN: "Harriet och Gunnars äktenskap kommer mig kanske aldrig riktigt nära, men det är sympatiskt skildrat, och jag tror inte att man behöver ha sprungit på Nalen för att uppleva det människointresse och den värme som finns i dessa bilder av en generation som blev den första som ställdes öga mot öga med den nya socialdemokratin, strukturrationaliseringarna, avfolkningen av landsbygden och förortsmisären".

Vera Nordin i Barometern: "Både Lars Green som kommunistpojken och strebern Gunnar och Anita Ekström som stockholmsflickan Harriet har så svag personlig utstrålning, ter sig så bleka och otydliga att man inte kan engagera sig i deras öden."

Sverker Andréason i Handelstidningen: "Två decenniers svensk samhällsutveckling speglas i två människoöden. Lars Green och Anita Ekström får föreställningen att växa i sina gestalter. De lyfter upp Harriet och Gunnar ur det typiserade, fyller dem med motsägelser och liv."

Se även:

"Räddad", Stockholms stadsteater 1971

"Buren", Stockholms stadsteater 1965