"Herr Puntila och hans dräng Matti", Stockholms stadsteater 1985

Bertolt Brecht skrev sin folkliga komedi "Herr Puntila och hans dräng Matti" under ett besök i Finland sommaren 1940. Historien är baserad på berättelser av den finländska författaren Hella Wuolijoki. 

Godsägaren Puntila är en suput. Full och glad är han allas bästa vän. Han anställer arbetare han avskedat dagen innan. Han förlovar sig med fyra damer samtidigt. Han lovar bort sin dotter Eva till sin dräng Matti. Men när han sedan nyktrar till grips han av ruelse och blir hård som flinta. Allt skär sig.

Arbetarna lommar iväg igen. Fästmöerna får korgen. Matti återförs till sin underordnade roll som dräng och är inte längre aktuell som svärson. Den nyktre herr Puntila vill att dottern ska gifta sig med en diplomat.

Nykter är Puntila en känd kugge i det kapitaliska maskineriet och lika otrevlig som han var trevlig när han var full.

Matti står till slut inte ut och lämnar sin husbonde och förenar sig med sina kamrater ur arbetarklassen.

Regissören Fred Hjelm svarade för en bejublad uppsättning av "Herr Puntila och hans dräng Matti" på Stockholms stadsteater 1985. Den rutinerade skådespelaren Gösta Bredefeldt som mest fått hålla till godo med biroller fick nu träda fram och axla huvudrollen som dubbelnaturen Puntila. Även om kritikerna hade en del invändningar mot uppsättningen som sådan så var alla eniga om att Bredefeldt var strålande och nu fått sitt livs roll.

"Bredefeldt är lysande, han behärskar hela scenen med sitt utspel", skrev Lars Linder i Dagens Nyheter.

Runt Gösta Bredefeldts Puntila fanns en god ensemble med Krister Henriksson i rollen som Matti, Eva Stenson som Puntilas dotter och Ingvar Hirdwall som diplomaten. 

Niels Dybeck, Meta Velander, Maud Hansson, Axel Düberg och Marika Lindström var några andra välkända namn i rollistan.

"Brecht ville ha pjäsen framförd som en commedia dell´arte. Här är den mindre distinkt och långsammare i rörelserna. Och tyngre. Men en magnifik tolkning av de brechtska raderna om poesi och brutalitet ryms onekligen i Gösta Bredefeldts frustande Puntila. Sangvinsk och bullrande dominerar han scenen från början till slut. Sällan har väl skådats en livsfarligare fryntlighet än denna", konstaterade Mario Grut i Aftonbladet.

Lisbeth Larsson i Expressen: "Det är en herr Puntila som fogar in sig i en folklig komikertradition, och ibland tycker man sig skymta en Thor Modén, en Sten-Åke Cederhök i detta frustande vitala kroppsberg. Gösta Bredefeldt drar hela föreställningen med sitt imponerande excessiva utspel, betvingar förmodligen sin publik med större säkerhet än herr Puntila."

Sverker Andersson i Göteborgs-Posten: "I attachérollen gör Ingvar Hirdwall föreställningens mest suveräna prestation, ett frihandsporträtt av en karriärdiplomat med slickat rödblont hår, linnebyxor och damasker. I motsats till Puntilas dotter stannar inte gestalten i tomma gester; Hirdwall fyller parodin med innehåll och sceniskt liv. I ett svindlande solonummer, en jazzdans, får han figuren att lyfta högt över scengolvet. Publiken jublar."

Per Erik Wahlund i Svenska Dagbladet: "För Stadsteatern, som haft en ojämn säsong, är Herr Puntila årets föreställning; för Gösta Bredefeldts del vågar man redan nu säga att den är hans livs roll."

Se även:

"Så tuktas en argbigga", Stockholms stadsteater 1968

"Amadeus", Stockholms stadsteater 1981-82