Carl-Gustaf Lindstedt - folkkär som få!
Carl-Gustaf Lindstedt var arbetargrabben från Kungsholmen som blev hela Sveriges favoritkomiker. När han stod på scenen kunde man känna hur det uppstod äkta kärlek mellan scen och salong av nästan fysiska dimensioner.
Som ung sökte han sig till Unga Örnar och arbetarteatergruppen Unga Röster. Han var socialdemokrat ända in i märgen.
Snart träffade han Gunnar Lindkvist och Nils Ohlson och så var crazytrion Tre Knas född. De tre tokfransarna hamnade snart hos Gösta Bernhard och Stig Bergendorff på Casinoteatern där Carl-Gustaf snabbt blev en mycket omtyckt lustigkurre.
Sen kom "Hjälpsamme herrn" i radion och då blev han Carl-Gustaf med hela svenska folket.
.jpeg)
Carl-Gustaf Lindstedt (1921-92)
Det blev en mängd roller på film bl.a. "Vi fixar allt", "Här kommer bärsärkarna" och "En sån strålande dag", flera av dem ville han helst glömma.
1955 kom den populära radioserien "Räkna med bråk" där han spelade mot polaren Arne Källerud. I slutet av 1950-talet startade Carl-Gustaf och Arne sin egen teater Nöjeskatten. Publiksuccéerna avlöste varandra, "Det osar katt", "Fly mig en greve", "Vicke Nys" och "Svenska Floyd". Under de här åren föddes monologer som "Bilskolläraren" och "Det hänger en dam på sjätte våningen", nummer som blev vad man brukar kalla för klassiker.
Carl-Gustaf var flitigt förekommande i TV också. Han var gubben i lådan i "Hylands hörna", sketchaktör i "Partaj", gubben i "Teskedsgumman", historieberättare i "Pratmakarna" och mycket annat.
När Casinogänget gjorde comeback på Intiman på 1970-talet var Carl-Gustaf den självklara centralfiguren. På 1980-talet höll han farsmaskineriet igång på Vasan i långkörare som "Spanska flugan", "Leva loppan" och "Inte nu, älskling". Då hade hans hälsa börjat vackla ordentligt. Han led av ischias, astma och diabetes. Han fick en hjärtinfarkt och läkarna förbjöd honom att spela teater. Men Carl-Gustaf kunde omöjligt hålla sig ifrån scenen. Han kom tillbaka, både i komiska och allvarliga roller.
När en komiker gör en allvarlig roll brukar massmediafolket häpna. Så var det när Bo Widerberg valde Carl-Gustaf till rollen som kommissarie Martin Beck i "Mannen på taket". Oroliga skribenter undrade om Carl-Gustaf verkligen skulle klara av det? Naturligtvis gjorde han det, därför att han gått i den svåraste av teaterskolor, nämligen revyn, där man vet vad komik och tragik är och aldrig blivit stereotyp utan behållit sin glädje och värme.
Han gjorde Willy Loman i "En handelsresandes död" och den svårt sjuke Primus Svensson i "Babels hus". Kritiker som tidigare stämplat Carl-Gustaf som en pajas höjde honom plötsligt till skyarna. Carl-Gustaf tog berömmet med ro, för honom var dramatik ingen konst. Han visste att det var betydligt svårare att få folk att skratta än att gråta.
Han hade förmågan att kunna handskas med den tunnaste sketch eller mest anspråkslösa text. Han gjorde det alltid till något man inte glömmer.
Folkkär är ett slitet epitet, men i Carl-Gustaf Lindstedts fall stämde det till hundra procent. Han gick rakt in i hjärtat hos publiken.
Se även:
"Spanska flugan", Vasan 1981-83
Kommentarer
Skicka en kommentar