"Spök", Maximteatern 1981-82

Björn Skifs och Bengt Palmers musikal "Spök" hade bejublad premiär på Maximteatern i Stockholm hösten 1981 och blev en av teaterns största framgångar, 335 föreställningar!

Att det blev en spökhistoria berodde på att Björn Skifs inspirerats av en artikel om legendariska spökhus i USA. Musikalens arbetsnamn var "Spöktonarten", en titel som senare förenklades till "Spök".

Björn Skifs gestaltade en popstjärna som fått för mycket av det goda livet. För att få lugn och ro att skriva nya låtar hyr han ett gammalt slott, komplett med en 197-årig betjänt spelad av Martin Ljung.

På slottet härjar två kvinnliga spöken, vålnader av två flickor som en gång tagit livet av sig efter att en ung kompositör krossat deras hjärtan. Nu är de ute efter hämnd och vill till varje pris se den unga popstjärnan död.

Kerstin Bagge och Monica Dominique fick rollerna som de gamla spökena, Mia Lindgren och Elisabeth Andreasson blev unga versioner av spökena. 

Bengt Peters hade skapat en makalöst fin scenografi, Anders Berglund dirigerade orkestern och Peter Flack regisserade. 

"Spök" mottogs med idel lovord i pressen: "Låt mig säga det genast. Det är ett galet, roligt, sanslöst, festligt och alltigenom lyckat upptåg. Det är skönt att en gång få vara ohejdat positiv", konstaterade Sven Malm i Svenska Dagbladet.

Bengt Melin i Aftonbladet: "Själva storyn i Spök är givetvis tunn - den bygger helt och hållet på konfrontationen mellan en popstjärna och en värld av spöken på ett gammalt slott. Men historien berättas i ett fint tempo och musiken och sångtexterna är utmärkta."

Nenne Wåhlander i Arbetet: "Skifs rör sig imponerande avspänt på tiljorna och sjunga kan han ju som bekant. Och den dammiga herr Ljung, som man suttit och saknat lite i första akten, ger som tur är hals för fullt i andra aktens Brottarlång tango. Ytterligare ett glädjeämne är att svackorna varken är många eller långa - sannolikt regissören Peter Flacks förtjänst."

Tore Ljungberg i G-P stämde in i hyllningskören: "Spelhumör och ambition är hela tiden på toppen. Björn är sprallig och mångsidig. Men främst är det Martins föreställning det här. Premiären blev en formidabel succé."

Clas Brunius i Expressen: "Det är en underbar saga och berättad med fart och fläng, med härliga parodier, med häpnadsväckande gags och tricks och med överdådig musik och sång på hög nivå."

Se även:

"Pygmalion", Maximteatern 1975 

"Skvaller", Maximteatern 1990-91