"Pygmalion", Maximteatern 1975

Bernard Shaws klassiker "Pygmalion" med stjärnorna Liv Ullman och Erland Josephson i huvudrollerna var 1975 års stora teaterhändelse i Stockholm, åtminstone enligt förhandssnacket. 

Ullman och Josephson hade nyligen grälat i TV-serien "Scener ur ett äktenskap" och förväntades locka storpublik när de nu skulle fortsätta som Eliza och Mr Higgins i Sandrews uppsättning av "Pygmalion". ("Pygmalion" är som bekant den pjäs som ligger till grund för succémusikalen "My fair lady".)

Vid sidan av de båda huvudrollsinnehavarna fanns en stark ensemble med Arne Källerud som sopåkare Doolittle, Nils Eklund som överste Pickering, Gunn Wållgren som Mrs Higgins och en ung Kjell Bergqvist i rollen som Freddy. 

Trots detta stjärnuppbåd var inte kritikerna överväldigade av Maxims "Pygmalion". Föreställningen väckte blandade känslor och recensionerna var märkbart ljumma. I stort sett var bara recensenterna överens om två saker: att Gunn Wållgrens och Arne Källeruds insatser var storartade!

"Sandrews stjärnor gör fiasko på Maxim" var rubriken i DN:s recension där Bengt Jahnsson skrev: "Uppsättningen på Maxim saknar intellektuell skärpa, stringens i repliker, social insikt i psykologiska svängningar. Allt detta är kärnan hos Shaw. Saknas detta i en Shawuppsättning måste det bli platt fall."

Jurgen Schildt i Aftonbladet: "Som helhet är det ingalunda en entusiasmerande föreställning, men den har sina plus. Liv Ullmans vrede är ett av dem."

Henrik Sjögren i Arbetet: "Kanske blev kvällen så matt därför att Shaw är så kvick och för att skådespelare och regissör inte förmått se genom kvickheten, analysen har fastnat på ytan."

Expressens Lasse Bergström var riktigt positiv och menade att Liv Ullman var den bästa Eliza som skådats: "Framgången är inte bara säker utan också välförtjänt."

Se även:

"Habeas Corpus" Maxim 1974-75

Fenomenet Gunn Wållgren