"Habeas Corpus", Maximteatern 1974-75

"Habeas Corpus" av Allan Bennett är en fars om lust, kättja, ensamhet och längtan. Den 53-årige läkaren Wicksteed menar att man ska hänge sig åt sina lustar. Det tycker även hans hustru som gör det på annat håll. Deras tonårsson är svårt hypokondrisk, läser faderns läkarböcker och tror sig bara ha tre månader kvar att leva. Den unga Felicity fattar tycke för honom och de tänker gifta sig. Men för pappa Wicksteed är Felicity ett hett objekt, han gör allt för att förföra henne.

Wicksteeds syster Connie drömmer om att få en större byst för att känna sig attraktiv, men vad händer då med hennes fästman, pastor Canon Throbbing...

Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter beskrev uppsättningen på Maxim som en underlig kalsongfars: "Handlingen är inget att beskriva. Det är en förvecklingshistoria i läkarmiljö av tunnaste slag, där satiren över det viktorianska redan är avskummad och smaklös som blåmjölk. Det bör kanske tilläggas att pjästiteln Habeas Corpus är en gammal juristterm som här får ange fixeringen vid det kroppsliga."

I ensemblen fanns begåvade skådespelare som Ulla Sallert, Siv Ericks, Hans Klinga och Nils Eklund. Gunnar Björnstrand gjorde scencomeback efter flera års bortavaro. Detta blev tyvärr Björnstrands sista teaterroll. På grund av sjukdom tvingades han hoppa av mitt under spelsäsongen och ersattes av John Harryson.

Mario Grut i Aftonbladet menade att första akten var bäst, men tyckte att det blev segt efter paus: "Det är inte roligt. Men som sagt, i första akten finns lätthet och lyft. Och även om vi i Sverige inte har tradition för den finbuskiga music-hall-stil, som texten där kräver, gör Maxims spelare den rättvisa. För den akten, möjligtvis, är pjäsen värd att ses. För resten är den det inte."

Se även:

Gunnar Björnstrand - Bergmans favoritaktör!

"Trasiga änglar", Maximteatern 1975