Nöjesvirveln

"När Poppe sätter igång sina pellejönserier är det omöjligt att låta bli att skratta - i varje fall för mig. Han kan som ingen annan ramla baklänges av en stol, marschera i sidled, fumla med en bajonett och sprida förvirring bland krigare upp till generalmajors rang" , skrev Barbro Hähnel efter pingstpremiären av "Den tappre soldaten Svejk" på Skansenteatern i Stockholm 1962. Nils Poppe spelade alltså huvudrollen som Jaroslav Haseks lilla soldat. Runt honom fanns en ensemble med pålitliga namn som bl.a. Julia Caesar, Fritiof Billquist, Gunnar Knas Lindkvist och Gunnar Schyman. Synar man rollistan noga så hittar man också en flicka vid namn Gunilla Sundberg. Hon förälskade sig i huvudrollsinnehavaren och blev så småningom fru Poppe. Åke Falck hade bearbetat pjäsen för friluftsbruk och åtog sig även regin. Pjäsen utspelar sig på flera olika platser: på ett militärsjukhus, i en järnvägskupé, i ett löjtnantsgemak och på ett grevligt slott. Inte alldeles lätt att gå i la

Se även: Malmö Stadsteaters repertoar spelåret 1948-49 Kungl. Dramatiska Teaterns repertoar 1986-87

Lis Nilheim har stått på scenen i stort sett hela sitt liv. Som dotter till orkesterledaren Karl Nilheim, även kallad Kalle Nilo, begick hon sin scendebut vid mycket unga år. Redan 1959 sjöng hon i Blå Hallen på Nobelfesten där pappan spelade till dans, då var hon 15 år.  Hon hoppade av gymnasiet i andra ring för att börja på Calle Flygares teaterskola. I samma veva fick hon jobb i Kar de Mumma-revyn på Folkan. Kväll efter kväll stod hon i kulissen och lärde sig av Lars Ekborg, Hjördis Petterson, Stig Järrel och de andra. Sedan följde revyer och kabaréer på Gröna Lund och turnéer med Riksteatern. En säsong var hon på Vasa Teater i Finland, denna folkhögskola i skådespelarkonsten. Hon gjorde sexton roller i tolv pjäser och lärde sig mer än någon teaterskola i världen hade kunnat erbjuda. Lis Nilheim Återbördad till Sverige fick hon engagemang vid Helsingborgs stadsteater och hann även med ett par lättklädda roller i TV som väckte viss uppmärksamhet. Då fick hon en hel del nakna anbud, m

Den stöddige lagerförmannen Marve Fleksnes som bodde hemma hos sin mamma blev en av 1970-talets mest älskade komedifigurer, både i Norge och Sverige. Originalidén kom från England och hette "Hancock´s Half Hour" och skrevs av Ray Galton och Alan Simpson, vilka också skrev förlagan till "Albert & Herbert". Våren 1986 gavs en teaterpjäs med den populäre Fleksnes på Lisebergsteatern i Göteborg kallad "Jadå - vi elsker". Föreställningen hade redan två succéår bakom sig på turné hemma i Norge.  De inkörda radarparet från TV - Rolv Wesenlund och Aud Schønemann - spelade förstås Marve respektive modern. En svensk ensemble med Torsten Lilliecrona, Lasse Brandeby, Maria Zackrisson och Peter Engelfeldt utgjorde resten av rollistan när föreställningen gick upp på Liseberg. Handlingen i korthet: Marve Fleksnes från Oslo åker till Sverige på campingsemester och hoppas på att hitta svenska flickor. Hans raggningsförsök misslyckas förstås. Däremot får modern, som mot

Den första gången som Strömstadspolisen jagade brottslingar i TV hade tre män ockuperat SE-bankens kontor och tagit tre personer som gisslan. Polischefen Jörgensson mötte hotet med tystnad. Han kopplade alla utgående telefoner till en automatisk telefonsvarare. Och taktiken lyckades. "Polisen som vägrade svara" med Per Oscarsson i den ledande rollen som den klipske men smått tankspridde polischefen Gustav Jörgensson blev en omedelbar tittarsuccé. Hans närmaste undersåtar, poliskommissarie Nils Gryt med sin ovärdeliga lokalkännedom och den smått alkoholiserade kriminalaren Bo Kronborg, spelades fint av Evert Lindkvist och Alf Nilsson. Gustav Jörgensson - Per Oscarsson Men den karaktären som gjorde störst avtryck hos publiken var ändå den något fumliga men godhjärtade polisen Evald Larsson i Stefan Ljungqvists väldiga gestalt. Det var Larsson som genom sin klantighet, mer eller mindre omedvetet, lyckades lösa de olika kriminalfallen som poliserna i den lilla västkustidyllen bro

"Den perfekta kyssen" är en pjäs av Staffan Göthe som hade sin urpremiär på Stockholms stadsteater hösten 1990. Med den uppsättningen invigdes den nya stora scenen i Kulturhuset vid Sergels torg.  Dag Norgård regisserade tretton skådespelare, åtta dansare, tre hundar och ett barn. Bland skådespelarna fanns bl.a. Björn Gedda, Viveka Seldahl, Allan Svensson, Jan Mybrand, Claire Wikholm, Iwa Boman och Sven Wollter.  "Den perfekta kyssen" var en fristående fortsättning på Göthes "La Strada del Amore" och "En uppstoppad hund" och handlade om den norrländska familjen Cerviengs öden och äventyr. Publikintresset var enormt. Över 30 000 biljetter var förhandsbokade veckorna före premiären. "Det perfekta fiaskot" var rubriken på Sara Arrhenius recension i Aftonbladet:  "Frånvarande är lyhördheten, det ömsinta, förmågan att synliggöra vår ensamhet, våra svårigheter och drömmar. Allt det som gjort Göthe till en av våra mest spelade och mest äl

Under några somrar på 1950-talet kunde stockholmarna glädjas åt den danska revykungen Stig Lommer som gästspelade på Folkan. Han gjorde sitt första intåg sommaren 1951 med revyn "Så går karusellen". Föreställningen var uppbyggd kring Svend Asmussen och hans orkester plus Ulrik Neumann. Vidare medverkade komikern Dirch Passer och schlagervulkanen June Richmond. Några svenska krafter - Eva Dahlbeck, Bengt Ekelund och Ullacarin Rydén - kompletterade danskarna. Försvenskningen av den danska revyn hade gjorts av Cello, Gösta Rybrandt, Sven Gustafsson och Sixten Ahrenberg.  "Det är mycket länge sedan Stockholm fick se en så rolig, artistisk och kultiverad revy som Stig Lommers Så går karusellen på det återuppståndna Folkan. Alla texter var väl inte lyckade och mången muntration riktade sig knappast till den ärbara publiksmaken, men alltsammans serverades med en skicklighet, fart och elegans, som uppenbarligen hade sin botten i en särdeles yrkeskunnig regi" , skrev signatu