Nöjesvirveln

Tage Danielssons och Lars-Johan Werles musikaliska fabel "Animalen" handlar om hur alla världens djur oroar sig för människornas kapprustning. Djuren beslutar att bilda en människoskyddsförening och kallar till en kongress där vittnen från öst och väst ställs till svars för mänsklighetens obegripliga självdestruktiva beteende.  "En absurd fars om den absurda terrorbalansen" var upphovsmännens varudeklaration. Med "Animalen" uppmanade de publiken att titta med stora barnaögon och lyssna med uppspärrade barnaöron. Något annat var knappast möjligt, för något så fantasifullt, roligt och tänkvärt har sällan eller aldrig visats på en svensk teaterscen.  Urpremiären gick av stapeln på Stora Teatern i Göteborg i maj 1979. Det var en stor ensemble där Elisabeth Eriksson som pingvin guidade publiken genom föreställningen. Här fanns vidare Rune Zetterström som lejon, Enzo Florimo som apa, Marianne Johansson som tigrinna och Gudrun Henriksson som prålande påfågel.  Å

Gunnar Björnstrand (1909-86) hette egentligen Johansson från början. När han gav sig in i teateryrket tog han Björnstrand som artistnamn, vilket kostade honom 40 kronor i registreringsavgift.  Pappan Oscar Johansson, som var en framstående aktör vid Kungliga Dramatiska Teatern, avrådde sin son från att bli skådespelare. Han tyckte att det räckte med en konstnär i familjen. Gossen blev istället bagarlärling, kontorist vid SJ, försäljare av dammsugare och mycket annat innan han trotsade faderns förbud och bestämde sig för att bli skådespelare. Efter gratislektioner hos Julia Håkansson kom han in på Dramatens elevskola i storartat sällskap med bland andra Ingrid Bergman, Signe Hasso, Irma Christensson och så en viss Lillie Lundahl. Teatereleverna började sina lektioner klockan åtta på morgnarna. När skolan var slut för dagen väntade oftast statistuppgifter i någon av föreställningarna som gavs på Dramaten. En kväll var föreställningen inställd. Lillie sa till Gunnar: "Vi blir lediga!

På Maximteatern vid Karlaplan inleddes det nya millenniet med en återblick över 1900-talets svenska revyhistoria. Peter Flack och regissören Lars Amble hade sammanställt en revykavalkad med klassiska nummer signerade Karl Gerhard, HasseåTage, Povel Ramel, Carl Z, Beppe Wolgers med flera. På scenen fanns veteranerna Birgitta Andersson, Björn Gustafson och Lena Nyman tillsammans med de yngre stjärnskotten Reuben Sallmander och Sussie Eriksson. Att försöka återuppliva gamla klassiker som många har ett kärt förhållande till är givetvis svårt. Kritikerna var reserverade. Några individuella prestationer rosades, men i övrigt var recensionerna ganska ljumma: "Skickliga komiker som Birgitta Andersson, Lena Nyman och Björn Gustafson. I revynummer av 1900-talets bästa svenskar. Kan väl bara bli kul? Nej. Det här känns mer som en kväll på museum" , skrev Jens Peterson i Aftonbladet och delade ut betyget två plus. "Inga strålande tider på Maxim"  var Expressens rubrik, Anders B

Det låg spänning i luften när "My fair lady" hade svensk premiär på Oscarsteatern i Stockholm i februari 1959. Detta var den dittills mest påkostade uppsättningen i Oscars historia. Ensemblen bestod av 60 personer, dekoren var stor och avancerad med sina många tablåer, kostymtygerna fick direktimporteras från Frankrike och Schweiz och specialvävas i England. Bara en sådan enkel detalj som Higgins kofta fick köpas från England och flygas över till Sverige. Allt för lokalfärgen.  Musikalen "My fair lady" är baserad på Bernard Shaws komedi "Pygmalion" och handlar som bekant om hur språkprofessor Henry Higgins slår vad med sin vän överste Pickering om att kunna förvandla den fattiga blomsterflickan Eliza från Londons slumkvarter till en fin societetsdam.  Musikalens sångnummer har blivit odödliga klassiker t.ex. "Det vore välan fr underbart", "Med en gnutta flax", "I dina kvarter" och "Den spanska räven". På Oscars spela

Det är sällan man hör talas om den duktiga sångerskan Lena Ericsson nu för tiden. En av förklaringarna är förstås att hon lämnade Sverige för Danmark och blev fru Tanggaard i början av 1990-talet.  Lena har väl i och för sig aldrig tillhört de mest omskrivna artisterna, men under många år fanns hon med lite överallt i svenskt nöjesliv och räknades till en av våra mest allsidigaste sångerskor. Kanske var hon rentav lite för mångsidig för att göra ett ordentligt genombrott? Redan som barn föredrog hon att sjunga istället för att tala. Som 14-åring vann hon riksfinalen i talangtävlingen "Vi som vill opp". Sju år gick hon i Adolf Fredriks musikklasser för att sedan vidareutbilda sig på Musikaliska Akademien. Tanken var att bli operasångerska men rektorn för akademien ogillade att Lena var ute och sjöng dansmusik med Leif Kronlunds orkester vid sidan av studierna. Hon tvingades välja, antingen den seriösa klassiska musiken eller populärmusiken. Men Lena ville sjunga all sorts musi

Peter Struve som är stadsfullmäktiges ordförande i Lillköping reser till Stockholm med vännen Henrik Boklund för att bevista kyskhetsförbundets kongress. Men de strängt moraliska herrarna beger sig istället till syndens näste, Felixpalatset, där Struve förälskar sig i den läckra varietésångerskan Yvette och inleder en intensiv uppvaktning. Vad han inte känner till är att Yvette är dotter till hans andra hustru Mildred och i själva verket hans styvdotter. Så börjar turerna i Franz Arnolds och Ernst Bach förväxlingsfars "Der wahre Jakob" som i Per Gerhards bearbetning fick heta "Gamle Adam" när den gick upp på Vasan i Stockholm 1984. Per Gerhard hade några år tidigare prickat in en kolossal press och publiksuccé med "Spanska flugan" av samma pjäsförfattare, där Carl-Gustaf Lindstedt spelade huvudrollen. Återigen stod Carl-Gustaf i centrum. Runt honom fanns ringrävar som bl.a. Jarl Borssén, Siv Ericks, Martin Ljung och Hans Wahlgren. Lis Nilheim gjorde succé

Arne Källerud var en verkligt folkkär skådespelare i ordets rätta bemärkelse. Han kunde gestalta vardagliga och genuina människor, arbetare som kunde handskas med hammare och såg. Kostymroller passade honom inte.  Han var evigt förknippad med Söder och Vita Bergen efter sina rollfigurer i "Söderkåkar" och "Grabbarna i 57:an", men han föddes i Upplands Bro 1913 och flyttade in till Stockholm och Östermalm 1919. Efter folkskolan blev han springgrabb på en tidningsredaktion, jobbade på fabrik och hotell.  Han gick på Tekniska Realskolan med siktet inställt på att bli ingenjör men teatern kom emellan. Det började med amatörrevyer i Fredhälls sällskapsklubb. Efter Gösta Terserus teaterskola kom Arne Källerud 1941 till Casinoteatern vid Bryggargatan som alltiallo. Han avancerade snart upp på scenen och visade sig vara en användbar komiker med känsla för improvisation. När han spelade den höggradigt berusade Bacchus i Casinorevyn "OH" höll både publik och medspel