Nöjesvirveln

På nyåret 1976-77 var det premiär för den första i en rad "Kvasten-revyer" på Folkteatern i Göteborg. Huvudförfattare var Kent Andersson och Bengt Bratt. Med "Kvasten" menades att man sopade till dammiga företeelser i tiden och höjde en kvast mot den tilltagande högervinden. Med "Kvasten" ville den fackföreningsägda Folkteatern locka en arbetarpublik.  Direkt från Eriksberg hade man hämtat de båda varvsarbetarna Arne Augustsson och Bernt Andersson, båda med långt förflutet inom amatörteatern. I övrigt medverkade skådespelare ur Folkteaterns ensemble bl.a. Tord Petersson, Ulf Qvarsebo, Gunilla Nyroos, Iwar Wiklander, Gerd Hagnell, Percy Brandt och Carl-Ivar Nilsson. Lennart Hjulström regisserade och utöver Andersson och Bratt hade Staffan Göthe, Bo Lundin och Agneta Pleijel bidragit med texter. I denna satiriska revy fick man bland annat se regeringsbröderna Fälldin, Bohman och Ahlmark försöka samsas i en alltför trång säng. Man fick följa landsflyk

"Född igår" hette programmet på Nya Teatern i Stockholm 1947-48. Denna Broadwaykomedi av Garson Kanin handlar om Harry Brock, en förmögen gangster i skrotbranschen, som åker till Washington för att driva igenom ett lagförslag som skall möjliggöra en ytterst tvivelaktig jätteaffär. Till sin hjälp har han en försupen, cynisk, men intelligent advokat och en mutad senator. Han har även med sig sin älskarinna Billie, en före detta balettflicka med mer skönhet än bildning. För att hon inte skall göra bort sig i Washingtonsocieteten skickas hon till en journalist, medarbetare i den radikala New Republic, för att fostras. Journalisten lyckas allt för bra med sin uppgift. Billie börjar nämligen tänka själv och inser vilken suspekt figur Harry Brock är. Hon och journalisten fattar tycke för varandra och lyckas efter diverse förvecklingar omkullkasta Harrys ljusskygga projekt. Nya Teaterns chef Per-Axel Branner regisserade uppsättningen där Gunnar Björnstrand spelade huvudrollen som den

"Albert Herring" är en komisk opera av Benjamin Britten som gavs på Stora Teatern i Göteborg 1951. Den handlar om det blyga och bortkomna butiksbiträdet Albert Herring som väljs till majkung, då ingen av de kvinnliga kandidaterna är tillräckligt ordentliga och oskuldsfulla för att bli majdrottning. När en vän häller rom i hans saftglas vid hans högtidliga kröning får han plötsligt mod i barm och kraft i arm och hamnar i dåligheter. Under natten syndar han på skumma ställen och är inte längre mammas gosse.  Titelrollen sjöngs av Olle Sivall. Märta Ternstedt gjorde Alberts dominanta moder. Magnus Rudbeck var stadens borgmästare och i övriga roller syntes bland andra Greta Söderman, Stina-Britta Melander, Kjerstin Dellert och Arne Hasselblad. Poul Kannewoff svarade för både regi och dekor. Orkestern leddes av Styrbjörn Lindahl. "Att sitta några stycken i ett slutet sällskap med en något överbegåvad herre vid pianot och parodiera Mozarts och andra komponisters operor

Det var på Lorensberg i Göteborg 1975 som Åkessongarvet blev ett begrepp. Gunilla var engagerad till Hagge Geigerts revy och gjorde en skrattmonolog som lät tala om sig. Den fruktade kritikern Bengt Jahnsson i Dagens Nyheter skrev: "Gunilla Åkesson har ett vidunderligt skratt. Åkesson skrattar så hela Lorensberg och hela Göteborg skakar. Det är ett skratt som hela Sverige behöver."  Sedan dess har Gunilla Åkesson smittat oss med sitt härliga skratt i oräkneliga sammanhang.  Janne "Loffe" Carlsson döpte henne till "Korven från Dingtuna" när de båda gjorde TV-underhållningen "Lördagsblandning" tillsammans. Men Gunilla kommer inte från Dingtuna, hon är från Lindesberg. Föräldrarna var förtvivlade när hon hoppade av gymnasiet och for till Stockholm för att plugga vid Calle Flygares teaterskola. Två gånger kom dom till Stockholm för att hämta hem sin dotter och övertala henne att satsa på läraryrket istället. Calle Flygare talade om henne som "

Komikerparet Magnus Härenstam och Brasse Brännström var redan etablerade genom TV när de gjorde sin första gemensamma krogshow på Nya Bacchi vintern 1974. På scenen hade de tidigare sekunderat Lill Lindfors i en show på Berns, men det var först nu som Magnus och Brasse fick fritt spelrum för sina egna upptåg. Och visst var dom lika roliga live som i TV.  Flera nummer ur showen har blivit verkliga humorklassiker. Dit hör Magnus monolog "Backhopparen" där han berättar hur det känns sekunderna innan han ska iväg. Brasses "Munspelet" med förslaget om att sticka ett munspel i munnen på sjukhuspatienterna för att personalen lättare ska kunna bevaka deras andning. Här fanns "Verkmästarn i magen" där Magnus berättar om hur det går till i veckoslutet då alla får jobba övertid, inte minst extrapersonalen från levern och gallan.  "Magnus och Brasse är utan tvekan två av Sveriges bästa komiker, deras texter är begåvade och ofta angelägna, utspelet lagom a

Anita Lindblom är den senaste i raden av omtyckta artister som lämnat oss. Även om hon inte varit verksam inom showbusiness på närmare 40 år känns det som om hon alltid funnits där.  Redan 1954 började denna begåvade Gävleflicka dansa på Chinavarietén i Stockholm. Men det var först några år senare som man upptäckte hennes djupa uttrycksfulla sångröst. Då korades hon till Miss China och sjöng "När den svenska flickan kysser, kysser hon med öppen mun". Den visan ansågs som ekivok och förbjöds i radion.  Anita Lindblom var lite farligare, lite sexigare och mer utmanande än många av sina schlagerkolleger. I en uppmärksammad TV-show gjorde hon ett sångnummer med en tropisk giftorm med tungan spelande mot hennes öra. Det var väl inte meningen att ormen skulle bli fullt så närgången. TV-producenterna bleknade och fotografen som skötte närbildskameran lämnade studion i ren panik.  När Anita något år senare framförde sin "Vickande tango" med dito kroppsrörelser blev hon bann

"Prat i kvadrat" hette en frågelek i Sveriges Television där ett antal kända personer var spelbrickor i ett levande luffarschack. Dessutom ljög dom som borstbindare. Eller talade sanning! I varje avsnitt tävlade två helt okända deltagare. De fick en fråga eller ett påstående av programledaren Fredrik Belfrage och valde sedan ut en av de levande schackpjäserna i panelen att besvara frågan. Sedan gällde det för den tävlande att avgöra om svaret var rätt eller fel. Om personen gissade rätt fick han sin ring eller kryss, vid fel fick motståndaren markeringen.  Programmet byggde på improvisation. Tävlingen i sig var inte så viktig, det var mest en förevändning för att få panelen att snacka och improvisera. Och det var inte alldeles lätt för de tävlande. I panelen fanns luringar som t.ex. Kalle Sändare och Jonas Hallberg. Deras svar var inte alltid särskilt upplysande. Kalle Sändare (utrustad med telefon) kunde plötsligt ringa till en Lennart Shakespeare för att få hjälp me