Albert & Herberts julkalender - bakom kulisserna
Där var hundar och katter, där var en gris, en papegoja, en häst, en baby, där var mycket vatten och rök, rök, rök. Samt snö. Och bandage.
24 program, mer än nio timmar - var och en som går in i en sån lång och stor TV-produktion vet att det är en svettig tid som stundar. Men när "Albert & Herberts julkalender" spelades in var det som att gå på en lyckad fest istället.
Inför premiären i december 1982 berättade de inblandade om sina minnen från inspelningarna i en artikel i Röster i Radio-TV.
Sten-Åke Cederhök, som spelar Albert:
- Grisen! Grisen är mitt oförglömligaste minne från denna gudomliga inspelning. Jag hade skrivit ett avsnitt, där jag optimistiskt nog låter grisen Gottfrid svälja en medalj - det känsliga sammanhanget ska inte avslöjas så här i förväg. Jag talade med Bosse (Hermansson) om att vi med klipp och närbilder skulle kunna fejka situationen så att publiken skulle kunna bli på det klara med att lille Gottfrid mumsar i sig medaljen.
Tagningen kom, vi motade in grisen i hallen. Medaljen smordes in med gröpe för att utöva sådan lockelse att Gottfrid i alla fall skulle närma sig den. Om du tror mej eller ej, efter tre fyra minuters irrande finner Gottfrid medaljen och börjar tugga på den. Han hade verkligen respekt för manus! Jag skrek i vildaste sky - det var en stum scen, så jag fick lov till det för regissören...
Det finns många andra episoder som jag inte glömmer. När gubben blir så blöt - det rör sig om en vattensäng. Stand in? Är du tokig? Skulle jag överlåta nånting så roligt åt nån annan? Jag hoppade naturligtvis själv och upplevde på nytt min ungdoms skuttande i höstackar och annorstädes...
Tomas von Brömssen, som spelar Herbert:
- Inspelningen kändes nästan som en seglats... det kom idéer från alla håll, alla var engagerade. Man blev ofta imponerad av vad killar och tjejer på verkstan åstadkommit.
Grisen Gottfrid (som Sten-Åke berättar om) gjorde ett outplånligt intryck även på mig. Det fanns många såna där oberäkneliga scener. När vi hade en massa katter i studion - som stack iväg åt alla håll inför varje tagning så att vi alla kröp omkring och försökte fånga dom. Och när vi hade det lilla barnet som motspelare. Jag skulle byta blöjor och sånt. Hon var totalt ointresserad av att reagera på det sätt vi hade tänkt oss.
Ibland är jag förvånad över att det gick så bra. Vi hade t.ex. inte direkt nån tid att lära oss texterna, utan fick ta på stället. Gå avsides en stund och mumla. Förutsättningen är ju att man känner varann så väl som Sten-Åke och jag, att man är trygg med varann, stöttar. Det ingår faktiskt ödmjukhet i en sån relation också. Och man har ett gemensamt ansvar, försöker aldrig knipa lustigheter för egen del på den andres bekostnad.
Bosse Hermansson, regissör:
- Nånting som hände? Nja, jag kommer bäst ihåg nånting som inte hände. Under så långa inspelningar som den här brukar det alltid komma en vecka då alla är trötta och irriterade. Då det känns trögt och tungt. Man tycker att man befinner sig i en tunnel utan att kunna urskilja en strimma av ljus, hur mycket man än tittar. Den veckan kom aldrig.
Kerstin Sjöstrand, sminkör:
- Morgonstunderna var underbara. Tidigt, innan dagens jobb i studion börjat. Bara smink, kostym, studiovärdinnan och skådespelarna är på plats ännu. Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen börjar ladda upp. Det berättas en historia. Vi dricker kaffe. Slutligen kommer Alberts mustasch på plats och Sten-Åke säger: "nu är gubben där!"
Tomas gav mig annars en chock. Vi skulle börja inspelningen igen efter sommaruppehållet. Jag hade lämnat en vinterblek Herbert med cendréfärgat hår innan vi slutade på vårkanten. Här stod nu Tomas - brun med massor av fräknar och helt vitblond i håret! Han hade nämligen blivit heltänd på segling denna sommar. Jag höll på att bryta samman.
Roligt förresten. Det är inte roligt, utan en direkt plåga att befinna sig en meter ifrån två sådana komiker som Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen - och inte få ge ifrån sig det minsta fniss. Ett fniss som fångats i mikrofonerna hade varit en dödssynd - kanske hade man då blivit tvungen att göra om en tagning, som i övrigt var på topp. Därför ska det bli underbart att se serien hemma och äntligen få släppa fram de skratt man så hårdhänt fick kväva förut!
Hans Westman, scenograf:
- Vi byggde ett stall i studion för hästen Herkules. Det var ett mindre skrotupplag. Dammigt, fullt av spindelnät. Men riktigt illusoriskt blev det först när hästen kom på plats - då luktade det stall också. Under bandningen går Albert vid ett tillfälle ut ur stallet. Han stannar på gården och tittar upp mot himlen med orden: "se, stjärnan över stallet!" Just då exploderar lampan över stalltaket med en våldsam knall. I den tystnad som följer hörs en försynt röst i studion: "det var kanske lite för hädiskt?"
Av förklarliga skäl minns jag en annan scen. Albert eldar i kamin, det ryker och han tittar i sotluckan. Då är det meningen att han ska få ansiktet fullt av sot. Scenen bandas, men fungerar dåligt, det kommer ju ingen sot. Jag blir småarg och går fram till kaminen för att kolla. DÅ fungerar det perfekt!
May-Britt Andersson, kostymör:
- Det man brukar komma ihåg från inspelningar är tillfällen då nånting gått snett. Men när Bosse Hermansson håller i trådarna uppstår aldrig kaos och strul, han vet vad han vill och velar inte. Det utgick under den här långa inspelningen en smitta från trion Sten-Åke, Tomas och Bosse H. En smitta som inspirerade alla.
Alberts gamla trasiga yllekofta är en ögonsten - den hänger knappt ihop. Man måste sköta den ömt. Ibland är han ju finklädd i några scener. Som när han går på maskerad som isprinsessa i tyllkjol... då var han bra söt.
Ninni Fjelkegård, scripta:
- Innan vi började tänkte jag: "24 program - hjälp!" Att jobba i kontrollrummets mörker dag efter dag när sommaren står knökande varm utanför, det är ju lite som att "gå ner i gruvan". Men flera gånger under inspelningen tänkte jag: "får man ha så här roligt i jobbet..."
När som helst kan jag framför mig se Albert i den scen, där han så gärna vill tro att "nån däruppe" har en bestämd mening med en viss liten besökare dom fått i stallet. Det är en krånglig tagning, en lampa ska blixtra till, Alberts hatt lyfts från hans huvud och dimper ner igen, det väller rök runt omkring honom. Jag tror vi gjorde åtta tagningar innan allt klaffade. Hela tiden sitter Sten-Åke Cederhök där mitt i röken utan att klaga. Och i varje tagning är han lika bra...
Eller jag minns när Tomas von Brömssen håller på att klä granen - bara han och en sån där liten glaskula. Under flera minuter spelade han mot denna kula och man sitter där och är alldeles tagen...
Hans Sallander, rekvisitör:
- Det var på försommaren, vi filmade med hästen Herkules i Haga. Han hade släde efter sig - det skulle ju vara december och julesnö. Under slädens medar hade vi gummihjul. Plötsligt exploderar ett av hjulen med en fruktansvärd smäll. Hästen? Nej, han skenade inte - han höjde knappt på ögonbrynen.
Den dag vi haft grisen i studion hann jag inte åka tillbaka med den, dit där den hörde hemma. Vi placerade den i en stor låda utanför studion och la ett nät över. Men grisen var tydligen livad av allt den varit med om den dan, så på natten hoppade den upp ur lådan och gick på sight seeing i environgerna. Nattvakt och städerskor tog sig för pannan - "nu hade folk tydligen blivit galna i TV-huset".
I en inspelning med så mycket effekter som denna uppstår ständigt problem, som måste lösas på stunden. Som när vi inte kunde använda vår vanliga rökmaskin därför att aggregatet brummar för högt och vi dessutom fick för kraftig rök. Det skulle sila fint ur en skorsten. Då fyllde vi rök i en plastsäck, som jag sedan kramade omsorgsfullt. Röken sipprade ut genom en slang och blev just så stämningsfull och julstilla som den skulle.
Rolf Grafström, studioman:
- Det dom flesta aldrig kommer att glömma: "stråltråden" förstås. Albert ska säga nånting i stil med "är det ståltråden du inte gillar?"
I första tagningen hakar Sten-Åke upp sig, säger "stråltråden". Andra tagningen... likadant. Det börjar pirra i oss i studion, ska han fixa det nästa gång? Men det är som förgjort. Stråltråden är förhäxad. Hela studion bubblar av skratt. Vi försöker vända oss bort, så Sten-Åke ska slippa se oss. Men Tomas, som står mitt emot honom i scenen, undgår han ju inte. Nej, Tomas skrattar inte, men han skrattar med ögonen.
En annan gång, en helt annan stämning. Kerstin på sminket berättar att Sten-Åke varit i London och sett "Cats", han är så tagen av "Memory" med Barbra Streisand. Jag lovar skaffa skivan. Det tar mig 14 dar. Den dan har vi gjort en finstämd scen med betlehemsstjärnan över stallet. Sten-Åke och Tomas sitter och tittar på tagningen i monitorn i studion. Det är lite högtidsmättat. Just när scenen är slut tonar Hadar upp "Memory", sången fyller upp hela den stora studion. Vi var några som med stor glädje kollade en viss herr Cederhöks reaktion. Först fortsatte han och Tomas att stirra rakt fram på TV-rutan - sen vände de sig utan ett ord och stirrar på varandra. I deras ögon stod en tydlig fråga: "Är det jag som är galen eller du?"
Lotta Ericsson, kostymassistent:
- Albert har bakat pepparkakor, som är alldeles svartbrända och hårda. Han har besök av redaktör Hulda Skymning, som blir bjuden - och som förstås tappar alla tänder när hon biter i kakan. För att man inte ska se Irma Erixons tänder efteråt, har sminket målat dom svarta. Men det blir inte bra i bild, det blänker för mycket. Man tog om och tog om. Då föreslår Bosse att man ska sätta svart tejp istället över tänderna. Men när Hulda Skymning läspar, då följer tejpen med och hänger ut ur hennes mun! Det såg knasigt ut, hela studion gick i vågor av skratt.
Det är överhuvudtaget svårt att hålla sig allvarlig när man provar kläder på Sten-Åke Cederhök. Just i det här avsnittet har han frackrock och randiga bermudaskalsonger. När han är isprinsessa har han diademet ovanpå sin knöliga, gamla hatt. Sten-Åke älskar förresten att klä ut sig.
Kommentarer
Skicka en kommentar