"Min fru går igen", Vasan 1978-79

- januari 10, 2025

Romanförfattaren Charles Condomine är gift för andra gången. Efter en spiritistisk seans - som Charles anordnar för att få uppslag till en ny roman - börjar hans före detta hustru, död sedan sju år, gå igen.

För att återvinna Charles försöker hon ta livet av honom. Av misstag dödas istället den levande frun. Det blir svettigt för Charles när även hon börjar gå igen.

De båda andarna är bittra rivaler - utom när de förenas i att påtala den gemensamme exmakens brister och fel. Charles som tror att han håller på att bli helgalen vill inget hellre än att bli av med sina två spöken.

Noël Cowards komedi "Min fru går igen" hade premiär i London 1941 och blev en succé som snabbt spred sig till komediscenerna i Europa.

Per Gerhard satte upp stycket på Vasan i Stockholm 1978 med Maj-Britt Nilsson som den spökande frun. Hjördis Petterson levde ut för fullt i rollen som Madame Arcati, ett galet medium.

Efter 26 år i Kar de Mumma-revyn på Folkan fick Stig Järrel äntligen ta av sig Fibban Karlssons lösnäsa och spela ren talteater, här i rollen som författaren vilken hela pjäsen snurrar kring.

I övriga roller fanns skickligt yrkesfolk som Meg Westergren, Nils Eklund, Siv Ericks och Gunilla Åkesson.

Noël Cowards pjäser hade länge svårt att få riktigt gehör i Sverige, detta gällde även "Min fru går igen" som möttes av blandad kritik. Skådespelarna fick mer lovord än själva pjäsen.

"Att påstå att intrigen bjuder till några homeriska flatskratt vore att narras än värre. För även när Coward inte är i högform begår han inte i onödan misstaget att söva sitt publikum", konstaterade Jurgen Schildt i Aftonbladet.

Åke Lundqvist i DN kallade stycket för en utslätad fars: "Kvällens behållning var Stig Järrel. Han har scenauktoritet och personlig utstrålning och är noga också med de små detaljerna i sitt spel. Det gör att han alltid framstår som scenens intressantaste centralgestalt, om han så bara står i ett hörn och blandar dry martinis."

Jane Edlund i GT: "Anden, Maj-Britt Nilsson, har Mago klätt i en dimgrå chiffongensemble, för att framhäva det övernaturliga draget. Hon är gäckande, förledande och charmerande, allt på en gång, där hon far runt i rummet och slänger sig på armstöden och få Stig Järrel att tro att han är galen."

Nenne Wåhlander i Arbetet: "En annan donna, som heller inte går av för hackor är Hjördis Petterson. Hon har pjäsens tacksammaste roll som medium. Förklädd in i absurdum med hjälp av klädmakaren Mago - finns det inte en sväng som hon inte tar ut."

Åke Janzon i SvD: "Noël Coward blev berömd för sin kvickhet, och visst förekom under föreställningens lopp ett tiotal lustigheter, men den glada och milda spirit som väl ändå finns i originaltexten triumferade aldrig. Något farstempo och någon farskomik lyckades man nå endast momentant."

Lasse Bergström i Expressen: "Men kvällens verkliga styrkedemonstration svarar Hjördis Petterson för. Det är hon som gör Madame Arcanti, komedins cyklande tweedmedium, och maken till scenisk vitalitet tror jag inte ens Noël Coward fick uppleva på sin hemmaplan."