"Här dansar Charleys tant", Intiman 1959

Brandon Thomas gamla fars "Charleys tant" har väl sällan dragit ner sådana skrattorkaner som när Nils Poppe klädde sig i tantens kjolar på Intiman i Stockholm 1959. Aldrig tidigare hade väl en aktör gestaltat tanten på rullskridskor eller styltor, vilket Poppe gjorde i några scener. 

Engelsmännen Frank Loesser och George Abbott hade arbetat om farsen till musikal och därför presenterades den under titeln "Här dansar Charleys tant".

Balettmästaren Albert Gaubier svarade för både regi och koreografi. Han fick tillfälle att använda sina digra språkkunskaper, ty baletten bestod av 13 personer och nästan lika många nationaliteter.

Kostymskaparen Mago fick Intimans direktion att spendera den dittills dyraste garderoben i teaterns historia. Kostymbudgeten landade på bortåt 20 000 kronor, mycket pengar på den tiden!

Runt Nils Poppe fanns namnkunniga skådespelare som bl.a. Yvonne Lombard, Torsten Lilliecrona, Karl-Arne Holmsten och Elsa Prawitz. 

Poppe var ju känd för sin förmåga att improvisera och gå utanför manus, en talang som han utnyttjade även i den här uppsättningen. Som det där med "Hellsing" istället för "älskling". Poppe sade det en kväll till Yvonne Lombard, gift Hellsing. Yvonne kom av sig av skratt, publiken skrek.

En kväll hittade Poppe ett lösben som låg och skräpade i kulissen, han lånade det i smyg och trixade in det under sina kjolar. Alla kom av sig förstås och publiken jublade.

Teaterkritikerna jublade dock inte lika mycket som publiken. Signaturen Ahr i Aftonbladet var mest positiv i sin bedömning: "Spektaklet är en heterogen mixning av pjäs, fars, spex, revy, vådevill - och ofta så ingenting av allt detta att det bara kan räddas av en soloartist som Poppe och en koreograf som Gaubier. De gör verkligen allt för att värma publiken så att den inte ska känna de ödslighetens vindar som blåser genom springorna i musicalrucklet. Och salongen applåderar tacksamt en slags varieté med en storartad svensk clown och några charmanta internationella dansnummer."

Spectacle i SvD: "Kan ni tänka er Poppe i Oxford? Ärligt talat, jag kan det inte. Hans charmfullt stereotypa komik är, låt oss för all del inte kalla den vulgär, utan hålla oss till det vackra svenska uttrycket folklig. Under alla omständigheter är den inte akademisk. När Poppe lägger an på att vara student i 1890-talets Oxford träffar han, kanske man skulle kunna säga, BOM."

Clas Brunius i Expressen: "För det första är Brandon Thomas gamla fars bara en förevändning för Nils Poppe att göra det Nils Poppe gör. Och han är inom sina gränser något unikt - detta släta pojkansikte med sitt evigt oengagerade uttryck bakom den stela, klassiska pajasmaskens variationer."

Nils Poppe hade tidigare samma år haft en stor framgång med "Här dansar Charleys tant" på Norrköping - Linköpings stadsteater. Efter säsongen på Intiman fortsatte han med pjäsen på Södran i Malmö där han omgav sig med en delvis ny ensemble. Om gästspelet i Malmö skrev Henry Richter i Arbetet: "Hela kvällen formade sig i det stora jublets tecken och i den festliga finalen dränktes alla på scenen av blommor och ovationer. Så roligt hade man inte haft på mycket länge. De som försummar att gå och se Här dansar Charleys tant får skylla sig själva."

Se även:

"Thehuset Augustimånen", Intiman 1954-56

"Gungstolen", Intiman 1961-62