"Styrman Karlssons flammor", Folkteatern i Göteborg 1966
Björn Hodells folklustspel "Styrman Karlssons flammor" från 1922 var under många år en säker kassapjäs för teaterdirektörer som önskade sig fullsatta hus. Handlingen är inte mycket att orda om, Styrman Karlsson seglar ut från Göteborg - med skeppet Maria Albertina - upplever äventyr med sköna kvinnor i främmande länder och gifter sig till sist rikt och kommer hem och slår sig till ro.
Musiken i pjäsen skrevs av Helge Lindberg och Karl Ewert, visor som "Vi går ombord på Maria Albertina", "Då faller barometern flera grader" och "Gamla Sverige är bäst ändå" gick hem hos publiken.
1966 satte teaterchefen Claes Sylwander upp "Styrman Karlssons flammor" på Folkteatern i Göteborg. Originalmanuset hade bearbetats av skådespelaren John Harryson som skurit bort en del förlegade skämt och även lagt in några nya visor i handlingen.
Flera av skådespelarna var infödda göteborgare och fick nu ta fram barndomens dialekt. Iwar Wiklander, som föddes i stadsdelen Gårda, blev en mycket autentisk styrman Karlsson. Pjäsens primadonna Lill Larsson fick däremot undertrycka alla tendenser att tala göteborgska då hon föreställde en förförisk skönhet på Barbados.
Folke Hjort, Tage Severin, Sören Söderberg, Irma Erixon och Evert Lindkvist växlade mellan flera olika karaktärer.
"Regissören Sylwander har släppt skådespelarna fria men har sett till att gränsen till rena buskisen inte överträtts och den här föreställningen är vida överlägsen den jag senast såg på gamla Hipp i Malmö... Iwar Wiklander visar alltså att han även behärskar den lätta underhållningen. Han dominerar föreställningen, han är avspänd och välsjungande och förefaller vara den som också inspirerar hela den stora ensemblen till stordåd", menade Aftonbladets kritiker Gunnar Rosell.
Hans Ingvar Hanson i SvD: "John Harrysons folklustspel är pojkboksromantiskt och glatt, och den frejdiga föreställningen med sina inslag av saltstänkt chauvinism och gammaldags porr lägger sannerligen inte sordin på käckheten."
Åke Perlström i G-P var kritisk till John Harrysons bearbetning och ansåg att mycket av originalets charm gått förlorad, han var dock mycket positiv till huvudrollsinnehavaren: "Iwar Wiklander låter sin gängliga lekamen glida in i leklynnet. Han sjunger, dansar och slåss med en älskvärt svajig plastik som åskådaren gärna fäster ögonen vid."
Sven Malm i GT: "Det goda humöret går som en röd tråd genom föreställningen, alla medverkande verkar ha roligt och det smittar av sig i salongen."
.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar