"Teaterbåten", Oscars 1942-43

"Teaterbåten" eller "Show Boat" som den heter i original räknas som en milstolpe i musikalhistorien. Den är baserad på en roman av Edna Ferber som 1924 började forska om teaterbåtar och människorna som levt och spelat på dom. 

Ferber lär ha varit mycket tveksam till att låta Jerome Kern förvandla hennes roman till musikal men gav sitt medgivande till slut. Oscar Hammerstein II åtog sig att skriva librettot. 

Handlingen innehåller inget traditionellt musikalglitter. Här rör man sig krig ämnen som rasproblem, blandäktenskap, alkoholism, fattigdom, skilsmässor, spelmissbruk och annat elände.

"Teaterbåten" väckte uppståndelse vid urpremiären på Ziegfeld Theatre 1927, det var första gången som man blandade en vit och svart kör.

Genom Gustav Wallys försorg kom "Teaterbåten" till Sverige och Oscarsteatern hösten 1942. Gösta Rybrandt hade översatt texten till svenska och Leif Amble-Næss regisserade. 

Revyskådespelaren Carl Hagman spelade skutans kapten och Hjördis Petterson hans rivjärn till hustru. Deras teaterdrömmande dotter var en bra roll för Margit Rosengren (senare ersatt av Eva Lilienberg). Hennes opålitlige fästman Ravenal gestaltades av operettcharmören Gösta Kjellertz.

Här fanns Maritta Marke som kokerskan Queeni och Rodja Persidsky som hennes make Joe. Det var han som avslutade första akten med den välkända "Ol´ man river".

Julie La Verne, halvblodet som tvingas lämna teaterbåten i rasmotsättningarnas USA eftersom hon var gift med en vit, gestaltades av Margit Manstad. 

Som det dansanta paret Franck och Ellie skördade Nils Poppe och Annalisa Ericson massor av beröm. 

"Stycket är inte operett i vanlig mening, det är show och melodram i lämplig blandning. Ibland blir det oroväckande sentimentalt, men det slår aldrig över. Hammerstein är en pålitlig fäsör som vet precis hur mycket hans publik tål", menade signaturen O. R. i Dagens Nyheter.

"Gustav Wallys föreställning är verkligen generöst påkostad, och inte mindre flott iscensatt av Leif Amble-Næss, som utom Tandberg haft även George Gé, den erfarne koreografen som pålitlig medhjälpare", skrev signaturen K. R-n i Svenska Dagbladet.

Aftonbladets kritiker Teddy Nyblom framhöll särskilt två artister som glänste lite extra: "Nils Poppe är ju en gullgubbe för sig, han är tiotusenkonstnär skulle jag vilja säga. Men först och främst var aftonen Annalisa Ericsons. Hon har utvecklat sig till en liten artist av bestickande format. Inte nog med att hon så spontant är med på Poppes många krumelurer och noter, hon tar också sina egna steg i en glittrande rytm som biter sig fast i smilgroparna. En fullfjädrad artist ut i finger- och tåspetsarna."

Se även:

"Värdshuset Vita Hästen", Oscars 1948-49

Långköraren "My fair Lady", Oscars 1959-61