"Sten Stensson Steen från Eslöv", Fredriksdalsteatern 1967

Överliggaren och paragrafryttaren Sten Stensson Steen är en komedifigur med lång historia. Han härstammar från ett yvigt lustspel av John Wigforss som hade urpremiär 1902. 
Skådespelaren Elis Ellis förälskade sig i Stensson-figuren och lär ha spelat den ett par tusen gånger. 
Nils Poppe gestaltade Sten Stensson Steen på film första gången 1945, "Sten Stensson kommer till stan" hette den och blev en publiksuccé över hela riket.
Sommaren 1967 kom Poppe tillbaka som Stensson i ett nyskrivet lustspel som framfördes på Fredriksdals friluftsteater i Helsingborg. 


Manusförfattaren Carro Bergkvist placerade Sten Stensson Steen i modern miljö och förlade handlingen till det fiktiva Hällerups gård utanför Helsingborg. Från Wigforss originalpjäs återstod bara själva Stensson-figuren samt två repliker. 
Handlingen i korthet: Änkan Birgitta von Carping har så ont om pengar att hon tvingas hyra ut rum för att klara ekonomin, en av hyresgästerna är Stensson.
Änkan har ett förhållande med godsherren i gården intill, en högerman i läderstövlar och mockajacka. Han tänker ständigt på de obligationer som änkans salig man måste ha lämnat efter sig. Att han är mer intresserad av obligationerna än änkan står klart ganska snart. Genom fumlighet från Sten Stenssons sida kommer detta plötsligt i dagen och lustspelet kan sluta någorlunda lyckligt. Och Stensson är lyckligast när han får fara hem till mor i Eslöv.
Runt Poppes Stensson fanns en liten fin ensemble där den skånska publikfavoriten Maritta Marke gjorde stormande succé som trotjänarinna på gården. Ingrid Backlin gjorde rollen som den moget trånande änkan von Carping. 
Birger Åsander, som för övrigt var Poppes parhäst i Stensson-filmen från -45, spelade en rättare på godset. Gunnar Schyman gjorde en törstig skeppare. Leif Amble-Naess regisserade och dök även upp i en liten roll som kolerisk professor från Uppsala.


Recensenterna var eniga om att pjäsens handling var lövtunn men fann ändå stycket som ganska underhållande. "På en friluftsscen blir det mesta lite grövre och litet direktare än på en konventionell scen men skall det nu äntligen spelas buskis bland avenbok och lind på Fredriksdal så må denna buskis gärna se ut som Carro Bergkvists och Poppes Sten Stensson Steen från Eslöv... Främst är det naturligtvis Poppe själv i titelrollen som står för gagsen - han är ovanligt disciplinerad och litet fallen för utflykter på egen hand - och han genomför sin gamla glansroll med all den bravur som tillkommer vår ledande tragikomiker, med ett stänk av svärta i gestalten som en påminnelse om vem Sten Stensson Steen en gång egentligen var", skrev Jan Håkansson i Hallandsposten.
Sixten Ahrenberg i Aftonbladet: "Att storyn kring Sten Stensson Steen från Eslöv blivit för maläten är nog inte så konstigt. Att en överliggare står sig är underligare. Det gör i alla fall klassiska lundensaren Stensson, när Nils Poppe får hand om honom. Original har vi ju dess bättre fortfarande i vår nivellerade värld, och som sådant cyklar Poppes Steen frejdigt in i mittenpartiernas och Östen Warnerbrings tidevarv. Han talar som en blåögd författningssamling, men ter sig som en helgjuten karaktär och framför allt en strålande festlig farsfigur."
Anders Jonason i Expressen: "På scenen finns ofta Maritta Marke. Hon har en alldeles bestämd roll som piga i huset. Men hennes funktion blir snarare att rycka in som hjälpgumma då Poppe är ute och handlingen hotar haka upp sig, vilket den gör hela tiden. Hon kommer in och är Maritta Marke, oavsett handling, roll och allt. Det blir ofta ganska roligt. Och Poppe själv har kvar hela sin förmåga av närvaro på scenen."
Bengt Jahnson i Dagens Nyheter ansåg att det var för lite av huvudpersonen på scenen: "Nog är Stensson en så älskvärd person att han kunde ha fått vara med från början av spektaklet. Nu kommer han inte incyklande förrän efter en dryg halvtimme och han försvinner med långa intervaller. Dessemellan finns Maritta Marke. Visst är hon rolig med sin robusta humor. Men även hon måste försvinna ibland och då blir det litet skratt-tomt i den herrgårdspark dit handlingen är förlagd."

Se även:

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Ulf Elfving och bapelsinen

"Sound of Music", Folkan 1982-83

Verklighetens vägförvaltning i Skultorp