"Pengarna eller livet", Maximteatern 1998-99
På sin födelsedag råkar försäkringstjänstemannen Jan Berglund förväxla sin attachéväska. Dubbletten visar sig vara sprängfylld med sedlar. Närmare bestämt 7 350 000 kronor. Han bestämmer sig för att behålla pengarna, det är ju ändå hans födelsedag! Genast bokar han flygbiljetter till Barcelona för sig och hustrun Elisabeth, men det kommer hela tiden hinder i vägen för hans hastiga resplaner. Hemma väntar en födelsedagsmiddag med inbjudna gäster. Två poliser ringer på dörren. En livsfarlig torped dyker upp. En sällsynt påträngande taxichaufför gör inte situationen lättare.
Ray Cooneys fars "Pengarna eller livet" fick sin Sverigepremiär på Maximteatern hösten 1998. Regissör Lars Amble hade tillsammans med Brasse Brännström översatt och bearbetat stycket till svenska förhållanden. Brasse spelade själv huvudrollen som försäkringstjänstemannen och Sissela Kyle gestaltade hans hustru. Björn Gustafson gjorde succé som den trögtänkte kompisen Sten. Michael Segerström, Nina Gunke, Mathias Henrikson, Bengt Järnblad och Thabo Motsieloa utgjorde övriga rollistan.
Kritiken var inte direkt översvallande, godkänt men inte mycket mer: "Brasse Brännström svettas, begåvningen Sissela Kyle sliter och lyckas föra en ton av själsliga kval till uppsättningen, Björn Gustafson tomtar fåraktigt omkring som varumärket Björn Gustafson, Nina Gunke försöker allt hon kan. Vanligen skickliga män som Michael Segerström och Bengt Järnblad anpassar sig till det kvadratiska. Texten suger must och mening ur dem alla. Regin tillför varken situationer eller infall", skrev Lars Ring i SvD.
"Sissela Kyle äger första halvtimmen. Hon tajmar sina gester, miner och repliker med en suverän exakthet, och är pjäsens stjärna i den första förvirrade fasen när allt bara blir krångligare och krångligare och hon mot sin vilja måste hitta på fler lögner. Vansinnigt rolig är vad hon är", tyckte Anders Björkman i Expressen.
Aftonbladets Jens Peterson vände sig emot pjäsens många fördomar: "Cooney tar gärna till bögskräck för att locka till skratt, och här finns för många homosexanspelningar. Pervers - som det heter på privatteatersvenska. I den världen är det också så att om det finns en man med mörkare hud på scen är han skurk. Roligare att gå på teatern och bli överraskad än att se gamla fördomar strykas medhårs."
Kristina Torell i G-P roades av skådespelarna: "Sten, den oförstående vännen, är en perfekt roll för Björn Gustafson som är mästerligt förvirrad. Michael Segerströms skånske taxichaufför är en skön typ."
"Förvecklingarna står som spön i backen liksom de nattståndna sexskämten. Det finns en gräns för hur många gånger det är roligt att se karlar sitta under en filt och rycka i snopphöjd, fast de i själva verket knäpper en väska, putsar glasögonen och så vidare", konstaterade Pia Huss i Dagens Nyheter.
Se även:
Kommentarer
Skicka en kommentar