"Hamlet", Västanå Teater 1996

Att gå på Västanå Teater i värmländska Sunne är en högst annorlunda teaterupplevelse. Här bjuds man på folklig berättarteater med inslag av musik och dans. "Att väva en guldtråd i den grå vardagen" är teaterns ledstjärna. 

Hösten 1996 spelade man Shakespeares berömda tragedi "Hamlet" i en gammal kasern på Karlstads regemente. Scenografen Lars Jacobsson hade byggt upp en dekor med vackra trätrappor och tygväggar i tunga jordfärger som förde tankarna till ett asiatiskt tempel. I skådespelarnas rörelser kunde man spåra sekvenser från såväl kinesiska kampsporter som svenska folkdanser. Flera av figurerna gestaltades av skådespelare av motsatt kön, titelrollen som Hamlet spelades till exempel av Anna Jankert och drottningen av Pär Milstam. Det var som sagt en annorlunda, något förvirrande, men väldigt vacker uppsättning iscensatt av Leif Stinnerbom.

"Hamlet är en pjäs med många ingångar, och varje uppsättning brukar söka sin. Men Västanå teater kommer med nycklar till dörrar som man inte anade fanns, och vränger ut och in på hela dramat så att fastän allting är sig likt, så är det ändå främmande, som i en mardröm eller ett chocktillstånd. Formen är Västanå teaters egen - en ojämförlig förening av musik och sång, dans och detta säregna skådespeleri hämtat från olika håll i världen som väl aldrig har varit så finstilt, så uttrycksfullt och exalterat, så stiliserat och tätt som nu", skrev Ingegärd Waaranperä i Dagens Nyheter.

Sara Granath i Svenska Dagbladet: "Skådespelarna utför en lek med Hamlet den förstes rustning, ett tecken för vålnaden som leder både dem och oss in i den teatrala verkligheten. De drar på sig kostymer med klar asiatisk touche, som också liknar samiska dräkter. Det är ett spel vi får bevittna, ett spel som har starkt rituella drag. Början är som ett oratorium; texten tillhör inte bara en viss roll; den tillhör alla. Starkt och tydligt förmedlas den till oss."

Johan Franzén i Göteborgs-Posten var aningen tveksam till några av de dramaturgiska greppen: "Ändå måste jag erkänna att denna Hamlet är mycket läcker i all sin teatrala rikedom. I botten finns en djärv och charmerande lekfullhet, som kan tillåta en musiker att slå klanger ur en trappa. Eller en kvinnlig Hamlet att förolämpa salongens sminkade damer. Då må det vara hänt att jag lämnar denna onda tragedi mer förförd än rörd."

Se även:

"Värmlänningarna", Riksteatern 1984

"Trettondagsafton", Backateatern 1991