Nöjesvirveln

Ingemar Wiberg (1935-2009) var en av teatersveriges allra flitigaste scenografer. Han skapade scenografi till mer än 200 teateruppsättningar.  Göteborg var hans hemmaplan och han var främst verksam vid Stadsteatern, Stora Teatern och Lisebergsteatern. Han började som 17-åring med att måla kulisser på Storan och lärde sig snabbt det mesta om scenografi. Vid 24 års ålder skapade han sin första scenografi till operetten "Grevinnan Mariza".  I 35 år var han anställd av SVT i Göteborg där han var inblandad i populära serier som "Jubel i busken" och "Låt hjärtat va me" med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt, långköraren "Hem till byn", Åke Falcks "Ett köpmanshus i skärgården", Carin Mannheimers "Svenska hjärtan" och mycket annat.  Ett av hans största uppdrag var TV-serien "Blå gatan" där han byggde upp ett helt kvarter föreställande stadsdelen Haga. Alltihop byggdes upp i industrihallen i Svenska Mässan.  När Lil

Den här vinylsingeln med skådespelaren Bertil Norström inhandlade jag för en tia på Erikshjälpen häromåret. Den är egentligen värd mycket mer, det är en bra och rolig singelskiva. Dessutom har Bertil signerat omslaget. A-sidan innehåller "Vals i Arkösund" och B-sidan är en humoristisk visa om Kolmården "Den dan jag for till djurparken". En skiva med östgötsk anknytning alltså. Och Bertil Norström visste vad han sjöng om. Han var verksam i dessa trakter i 26 år då han tillhörde den fasta ensemblen på stadsteatern i Norrköping - Linköping. När Kolmårdens djurpark var helt nyöppnad blev Bertil Norström engagerad som regissör för delfinerna: " De var underbara att jobba med, så lydiga och villiga" , berättade han i en intervju i samband med sin 80-årsdag 2003. Skådespelaren Bertil Norström avled 2012. Se även: Vinyllådan - Kärlek och trav Vinyllådan - Boströms-Bröderna

"Modell 73" kallade Hagge Geigert sin nyårsrevy på Lisebergsteatern i Göteborg 1973. Brita Borg och Martin Ljung var årets stora affischnamn och övriga truppen bestod av Bernt Dahlbäck, Charlie Elvegård och Lena Bergqvist.  Hagge var knappast någon favorit hos teaterkritikerna, särskilt inte under det politiska 70-talet då han allt som oftast drev med den vänstervridna teaterkulturen. Det var ju Hagge som döpte om Göteborgs stadsteater till Pekingoperan.  Framför allt stockholmspressen älskade att sabla ner Hagges revyer. En av de allra giftigaste recensenterna var Bengt Jahnsson på Dagens Nyheter, (det var han som åkte på stryk av självaste Ingmar Bergman). 1973 års revy fick mer skäll än vanligt. "Brita Borg räddar Hagge från katastrof ", skrev Bengt Melin i Aftonbladet. "Hagge Geigerts nionde Lisebergsrevy går i sparsamhetens tecken. Det gäller såväl dekor och dräkter som orkester men också - tyvärr - infall och poänger. Jag kan bara finna ett nummer

Det finns en del skådespelare som man kan identifiera bara man hör rösten. Till dem hör Olof Thunberg. För generationer av barn är han Bamse. Björnar ska snacka som Thunberg. Hans röst är mycket personlig.  Västmanländsk från början (han är född och uppväxt i Västerås). Den har den där trivsamma medfödda knarren som röstpedagoger tycks stå maktlösa mot.  Den inbitne radiolyssnaren kanske minns rysaren "Mannen i svart", en följetong som sändes sent om kvällarna och säkert skrämde slag på en del.  Olof Thunberg började sin bana med amatörteater hemma i Västerås tillsammans med bland andra Lars Ekborg. Så småningom blev det studier vid Calle Flygares teaterskola i Stockholm och senare också Dramatens elevskola. Han kom att bli en mästare på att göra roliga krumelurer i komedier och operetter på privatteatrarna, t.ex. lille Sigismund i "Vita Hästen", Billy i "Gröna Hissen" eller Njegus i "Glada Änkan". Knarret i rösten plus lagom spratt i rörelserna

"Oss bröder emellan" är en dansk revy-musical av Ernst Bruun-Olsen och Knud Paulsen och handlar om sex herrar från The Upper Class som träffas i logen Lejonets Klo, där man skall välja in ett nytt ungt lejon. Herrarna äter en gammaldags middag och hamnar så småningom på nattklubb med en massa galanta damer. Kort sagt ett frosseri i mulligt mansgriseri sett i en skrattspegel.  Riksteatern tog upp pjäsen 1983 med sex lysande skådespelerskor i de sex mansrollerna. Det var Brita Borg, Maj Lindström, Mona Andersson, Norma Ahlquist, My Holmsten och Moa Myrén.  Premiären gick av stapeln i Oxelösund, sedan följde 57 föreställningar på turné runt om i Sverige. "Fullträff för utmärkt sextett" var rubriken i Svenska Dagbladet där Gaby Wigardt skrev berömmande om ensemblen. Hon menade att i händerna på fel skådespelare hade det lätt kunnat bli en katastrof. "Att kvinnliga skådespelare får ha scenen ensamma en hel kväll och vara roliga är lika unikt som efterföljansvärt&

"Sällan har man sett en föreställning börja så magnifikt. Ur kolsvarta mörkret i det väldiga Scandinavium dyker rollerna upp och en spökröst presenterar. Lill-Babs skubbar i Annies pittoreska trasor över den stora manegen, och strålkastarna följer henne tills hon snubblar omkull i ryttargången. En annan ljuskägla spårar Buffalo Bill - Lennart Lindberg, som spränger fram på sin vita häst. In i en ljustunnel rider Frank Butler - Bo Svensson från Los Angeles och plötsligt har man Charlie Rivel i fokus" . Så beskriver teaterkritikern Anna-Greta Ståhle upptakten till "Annie get your gun" på Scandinavium i Göteborg hösten 1974.  Det var en gigantisk uppsättning med tusen svårigheter att övervinna. Spela musikal i en idrottshall med plats för tiotusen åskådare och massa scentekniska problem att bemästra. Ett hundratal statister, trettio hästar och vagnar, clowner och lindansare...  Mannen som lyckades iscensätta föreställningen var Åke Falck. I rollistan fanns Bo S

På nyåret 1971 var det premiär för den årliga upplagan av Kar de Mumma-revyn på Folkan vid Östermalmstorg i Stockholm. I revyensmblen fanns pålitliga namn som Stig Järrel, Siv Ericks och Rolf Bengtson. Ny primadonna för året var Siw Malmkvist. Vidare medverkade dansaren Lasse Kühler och skådespelaren Hans V Engström samt balettflickorna Kerstin Asp, Hedy Bengtson och Annika Ekstrand. Precis som så många gånger tidigare svarade Hasse Ekman för regin. Revyn fick ett blandat mottagande i pressen. Hanserik Hjertén i DN retade sig på Kar de Mummas försök att bli samhällstillvänd och radikal och tyckte att revyn var tvetydig och ojämn. "Stig Järrel var roligast som Bæhrendz på apberget och Siv Ericks som en av sina oöverträffliga fjollor. Men det var förfärligt mycket dåliga vitsar också. Man avundades artisterna som inte behövde lida så mycket av det. Det hör ju till stjärnkulten på dylika spektakel att de möts av stort jubel bara de visar sig, före prestationen. Ovanligt praktis