"Fantasticks", Folkteatern i Göteborg 1962

Den intima musikalen "Fantasticks" av Harvey Schmidt och Tom Jones, hade urpremiär på en liten teater utanför New York 1960 och blev snart en av musikalvärldens verkliga långkörare. I 42 år gick den off-Broadway. Än idag är det många som kan nynna musikalens mest kända melodi "Minns i november".

"Fantasticks" är en lätt och lekfull historia om två ungdomar och det förbjudnas lockelse. Den bygger på en komedi av Cyrano Bergeracs fader Edmond Rostand, som i sin tur bygger på Pyramus- och Thisbemotivet, med två unga älskande skilda åt av en mur.

Så länge muren finns, finns också spänningen i det förbjudna och de två fäderna understryker ytterligare genom att låtsas vara dödsfiender. Rostand utsätter till och med den unga flickan för ett brudrov för att den unge mannen skall få rädda henne undan ett öde värre än dödens och bli hennes hjälte.

Planen lyckas, de unga tu blir kära i varann, papporna försonas och muren rivs ner. Men då inträffar det oväntade. När inga svårigheter finns, är det inte kul längre. Pojken längtar ut i världen, flickan drömmer om den mörkögde rövaren och de skils åt för att gå sina egna vägar. 

Drömmarna går emellertid i kras, gossen återvänder så småningom till flickan och de upptäcker att de trots allt hyser den enda sanna kärleken för varandra.

Jackie Söderman satte upp "Fantasticks" på Lilla Teatern i Stockholm 1962 och senare samma år även på Folkteatern i Göteborg. 

I Göteborg spelades de båda huvudrollerna av Gunilla Slättegård och Hans Bergström. Sören Alm var berättaren och i övrigt befolkades scenen av välkända skådespelare som bl.a. Gurie Nordwall, Kåre Sigurdsson och Göte Fyhring. 

"Fantasticks, Göteborgs Folkteaters musical, är ett stycke sagoskimrande lekfullhet för vuxna: eller om man så vill en musical som stämmer både till eftertanke och till ett verkligt gott humör. Sällan har man känt sig så förnöjd och belåten efter en föreställning", menade Toby Johansson i Arbetartidningen.

Alf Thoor i Expressen: "Gunilla Slättegård, styckets unga flicka, ser tonårssöt ut och sjunger tonårsvackert, och mot henne spelar Hans Bergström ut det stora romantiska svärmeriet med lagom stänk av humor i."

Steen Priwin i SvD: "Det är en gnistrande glad bagatell, en parafras om kärlek efter urgamla litterära förebilder, som formligt sjuder av spelglädje och där de vackra melodierna effektfullt ramar in upptågen på scenen."

Se även:

"Styrman Karlssons flammor", Folkteatern 1966

"Bettys pensionat", Folkteatern 1994