"Dollarprinsessan", Malmö Stadsteater 1966-67

"Dollarprinsessan" tillhörde en gång i tiden de verkligt stora operettsuccéerna. Efter urpremiären i Wien 1907 spelades den flitigt runt om i världen. Kompositören Leo Fall kunde efter succén sluta som kapellmästare och helt ägna sig åt att skriva operetter.

"Dollarprinsessan" utspelar sig i amerikansk finansmiljö. I centrum står den rike och bullrige finansmagnaten Couder, hans unga vackra dotter Alice, kallad dollarprinsessan, tror att hon kan få allt för pengar, inklusive kärlek. Hon förälskar sig i sin sekreterare Freddy, men när hon offentligt deklarerar deras giftermål vägrar han bli behandlad som en ägodel och lämnar USA. Ett år senare möts de i Europa där Freddy skapat sin egen förmögenhet och Alice har lärt sig ödmjukhet, vilket gör att de kan mötas som jämlikar där äkta kärlek segrar över stoltheten.

I Malmö stadsteaters uppsättning 1966-67 spelade Egon Larsson miljonären Couder och Sonja Stjernquist var hans bortskämda dotter. Lars Ekman spelade rollen som Freddy.

Subrettparet gestaltades av Arne Strömgren och Ing-Britt Stiber, två verkliga stöttepelare i Malmöensemblen under många år. En annan som utmärkte sig, inte minst för sin komiska talang, var Berit Kjerrman i rollen som Baby Doll. 

"Dollarprinsessan" fick som helhet fina omdömen av recensenterna: "... utifrån förutsättningarna har Egon Larsson skapat en mycket vital föreställning, energisk i sitt frieri till publiken, som smickrad och charmad lägger sig för hans fötter. Det torde knappast råda några tvivel om att damerna i teaterkassan en tid framöver kommer att känna sig som dollarprinsessor, även om de inte får kvittera provisioner."

Margareta Brattström i Aftonbladet: "Sonja Stjernquist i titelrollen och Lars Ekman som Freddy är ett skönsjungande par, som uppvisade en heroisk spelglädje. Det klär dessutom henne med en roll där hon har skinn på näsan."

Om Egon Larsson skrev Ragnar Gustafson i Sydsvenskan: "Att Malmöoperetten återfunnit honom också som aktör måste betecknas som föreställningens stora vinst: Det uppstår en stämning av självsvåldig och gemytlig befängdhet på scenen när han verkligen kommer i gång med sin dollarmiljonär."

Henrik Sjögren i Kvällsposten: "Arne Strömgren är en annan artist av format, välgörande otämjd av operettschabloner. Tillsammans med Ing-Britt Stiber älskar, grälar och ringelreinar han på ett angenämt sätt - det är ett samspelt par som inte faller för fadda frestelser utan håller en fräsch artistisk linje. Slagkraft visar också Berit Kjerrman som kommer ovanligt fint till sin rätt."

Petrus Green i Helsingborgs Dagblad: "Sonja Stjernquist var emellertid en oföränderligt söt liten herrskapsfröken. Det stod en doft av stilla söndag och syrén kring hennes rundmjuka väsen. Hon sjöng vackert också."

Se även:

Egon Larsson - en verklig showman!

"Jösses flickor - befrielsen är nära", Malmö Stadsteater 1976