På bio med Åsa-Nisse (Intervju med John Elfström 1967)

I januari 1967 sändes Nils-Petter Sundgrens dokumentärfilm "Åsa-Nisse i våra hjärtan". Inför sändningen publicerades en stor intervju med huvudrollsinnehavaren John Elfström i tidskriften Röster i Radio-TV.

Den sjuttonde Åsa-Nisse-filmen drar som bäst land och rike runt. Är det den sista? På en liten kvartersbio såg vi den i sällskap med "Åsa-Nisse" själv. John Elfström, som under alla år spelat den småländska krumeluren, är betänkt på att dra sig tillbaka.

Det skulle betyda att en hjälte, som det svenska folket lärt att hata och älska, skulle gå ur tiden. Just som han börjat bli "inne" igen, i filmerna som är "camp".

På torsdag 5 januari sänder TV ett program om "Åsa-Nisse i våra hjärtan".

En kylig och ogästvänlig vinterdag drar förbi utanför Söderbio på Götgatan i Stockholm. Sedan ett par veckor tillbaka står den senaste Åsa-Nisse-filmen, på biografens repertoar. I foajén har vädret till trots en hel del tysta besökare samlats, både unga och gamla. När John Elfström som en livs levande Åsa-Nisse stegar in, blir det plötsligt en helt annan stämning: igenkännande leenden sprider sig, autografblock halas fram och hejarop höjs.

Han är populär denne outtröttlige skådespelare och någon svårighet att ta emot uppskattning av det här slaget har han inte: "hej" och "du" verkar självklara i hans mun, oavsett vem han talar med. Sedan kan man förstås spekulera i om det är Åsa-Nisse, Nutte i "Hylands hörna" eller de mer seriösa uppdragen för TV-teatern, på Dramaten o.s.v. som skänkt honom denna ställning. Troligen är det samtliga.

Ty en sak har de gemensamt: John Elfström, en i alla väder öppenhjärtig person - och en skådespelare som helst tar komiska och festliga roller.

Att sedan öppenhjärtigheten ifråga om Åsa-Nisse inte kostar särskilt mycket är en annan sak. Alla vet vid det här laget att filmerna om den knepige smålänningen står och faller med John Elfström.

- Det var jobbigt den här gången, säger han efter visningen. Det var för långt mellan vitsarna, ett dåligt manus. Jag märker att jag var tvungen att spela över på flera ställen för att hålla det hela igång.

Flyttar till Aspås

John Elfström behöver inte längre känna sig tvingad av försörjningsskäl att spela Åsa-Nisse. Den tiden är förbi. Därför har han nog både en och två gånger funderat på att dra sig tillbaka, och det kan faktiskt hända att den här filmen är den sista. Tre villor äger han, en av dem ligger bredvid hans gamla barndomshem... Platsen för det kan inte vara okänt för den som lyssnat till jämtgubben Nutte Henriksson, alisas John Elfström i "Hylands hörna".

- Jag har köpt tillbaka en kåk i Aspås. Den är egentligen bara utrustad som en sommarstuga, men det lönar sig inte att sälja den. Så vem vet, kanske lägger man av och flyttar dit upp för gott. Förfallet är det naturligtvis så den måste rustas upp först. Men när det är gjort...

John Elfström har tagit med sig den gamle vännen Bengt Palm på visningen. Bengt som skrivit manus till Åsa-Nisse och även regisserat ett par av dem, tycker sig känna igen den sortens uttalanden. 

- Skriv nu inte att han tänker sluta, för det gör han inte.

- Är du verkligen betänkt på att sluta, blir därför vår nästa fråga.

- Jasuru, jag vet inte. Men den här gången går jag i valet och kvalet. 

- Men en skådespelare som nått din ålder blir väl aldrig för gammal?

- Nej, det är riktigt. Jag har aldrig haft svårt att få bra roller, och det beror väl på att det inte finns så många som kan spela äldre roller. När jag blev skådespelare var det inte så många som ville bli det.

Så dumma är inte folk!

Åsa-Nisse har nu sjutton filmer och arton år på nacken. Idén till den kluriga gubben fick Gösta Sandin, på den tiden chef för Svensk Talfilm, ur en tidning. Han köpte namnrätten och kontaktade John Elfström.

- Han ville att jag skulle satsa in mitt gage i produktionen och få provision på de pengar vi spelade in. Nej du, sa jag, sån jädrans smörja vill jag inte vara med om. Så dumma är inte folk.

John Elfström fortsätter:

- Vi hade gjort filmen "Singoalla" i Paris för min del, med traktamente och allt. Men rollen var liten och när jag kom hem behövde jag pengar. Jag gick därför med på att spela Åsa-Nisse. När jag sedan efter ett par-tre filmer kom och ville vara med om att dela vinsten också sa Sandin nej. Alla förstod då var Åsa-Nisse var värd.

Många har sedan starten sysslat med det vinstbringande projektet. Regissörerna liksom manusförfattarna har avlöst varandra i snabb takt. Förutom Bengt Palm har Börje Larsson, Per Lennart m.fl. skrivit manus och den flitigaste regissören har Ragnar Frisk varit.

Hur gör man?

Vad har då Åsa-Nisse gett sin kreatör - förutom pengar?

- Ingenting, men pengar ger den, kommer svaret snabbt. Och så går det väldigt fort att göra dom. Mer än 40 dagar tar inte en inspelning. Och det är klart: man får vara tacksam att man fått annat att göra också, för annars skulle man nog inte orka med honom.

Andra roller har John Elfström onekligen gjort. Under de arton åren med Åsa-Nisse har han samtidigt - till mångas förundran - lyckats med bedriften att vara en "riktig" skådespelare. Inte minst under de senaste åren har de seriösa rollerna duggat tätt, betydligt tätare än Åsa-Nisse-filmerna.

Den stora scenrutinen har också kommit Åsa-Nisse till del. Hela tiden arbetar man inför en imaginär publik, som John Elfström uttrycker det. Det är beräkningen, inte inspirationen som gör de roliga krumelurerna. Vem skulle kunna göra sjutton filmer i samma roll på inspiration?

Varför skådespelare?

Scenrutinen fick John Elfström under fjorton strävsamma år i Finland 1927-1941. Han spelade allt från grekiska tragedier till folkliga farser, arbetade med radioteater, skrev själv och regisserade.

Varför blev han då skådespelare?

- Jadu, det vet jag inte. Varför en bondgrabb uppe i Norrland fick för sig att han skulle bli skådespelare? Jag hade väl läst dikter på godtemplarfester många gånger. Pappa var godtemplare. Och så gjorde jag väl lite teater själv där hemma också. Sen flyttade vi till Östersund. En grabb som jag kände hade rest till Stockholm och börjat på teaterskola, och när han kom hem så frågade jag honom hur det var.

John Elfström kom till Elin Svenssons teaterskola, den enda privata som fanns på den tiden. Kurskamrater var Nils Ferlin, Elof Ahrle och Harald Beyer. Efter Finlandsåren gjorde han de flesta svenska scener osäkra. Till dem han trivdes bäst på hörde Tantolunden och Mosebacke Teater, båda historiska idag.

En komikers öde

John Elfström rullar upp ett ansenligt stycke svensk teaterhistoria och han berättar gärna och drastiskt om de olika engagemangen. Det sista av dem, Nutte i "Hylands hörna", ligger kanske litet vid sidan av vad som brukar kallas teater, men roar honom inte mindre för det.

- Det kommer massor av brev med anledning av Nutte. Presenter också för den delen. En flicka sände en mössa att ha över bulan jag uppgav mig ha haft på Ullevi för några lördagar sedan. Vadmalsbyxor och massor av jämtländsk ost har jag också fått.

Flera av John Elfströms stora seriösa roller har varit för TV-teatern. Han är äldst i dess ensemble och den ende som fått engagemang tre år i följd - ett gott hedersbevis.

- Sista gången var jag tveksam om jag skulle ta det. Jag sa åt Dyfverman: minsta möjliga roller för högsta möjliga gage. Då kan jag gå med på det.

Sådan är han nu, vår store komiker. Inte alldeles olik den Åsa-Nisse som det svenska folket lärt att hata och att älska. Han skulle säkerligen kunna instämma i det gamla uttryck som säger att alla roller är bra roller. Och skulle för en kommande eftervärld John Elfström först och främst förknippas med Åsa-Nisse, tror jag inte att han skulle sörja över det.

Sådant brukar nu en gång för alla det öde vara som drabbar stora komiker.

Saxat ur "Röster i Radio-TV" 1/1967

Se även:

När det spelades teater i buskarna