"Hem till byn" - en svensk klassiker!

Just nu sänder SVT den fina dramaserien "Hem till byn" i repris på eftermiddagarna. Det är en verklig klassiker som man mer än gärna återser. 

"Hem till byn" är berättelsen om en samling människor i en liten mellansvensk avfolkningsbygd - storbonden, småbrukaren, bensinmacksägaren, byskolläraren, bygdeoriginalet och alla de andra "vanliga" människorna. 

Serien skrevs av Bengt Bratt som själv växte upp i ett litet jordbrukssamhälle i Värmland. "Hem till byn" hade premiär 1971 och var då tänkt som en debattserie om landsbygdens avfolkning. Staten hade bestämt att jordbruket skulle rationaliseras och alla småbruk slås ihop till stora, lönsamma enheter. Det innebar att småbönderna skulle överlämna marken till den granne som lantbruksnämnden ansåg vara värd att satsa på, ta emot avgångsvederlag och flytta till närmaste stad eller tätort för omskolning. 

Världens äldsta TV-serie har den kallats. Under en tidsrymd av 35 år gjordes 52 avsnitt fördelade på åtta säsonger, den sista sändes 2006. 

Debattserien blev med tiden mer och mer en skildring av olika människor. Bengt Bratt placerade oss tittare mitt i byn och fick oss verkligen att delta och bry oss om dess invånare. Vi fick sitta med vid köksborden när alla förhoppningar om en drägligare framtid grusades på grund av ett brev från maktfullkomliga myndigheter. Vi har varit ute i plogfårorna och vi har färdats med äkta makar som varit inbegripna i våldsamma uppgörelser. Vi har varit på gårdsauktioner, syföreningsmöten, bondbröllop och begravningar.

Det var våren 1970 som regissören Jackie Söderman och scenografen Ingemar Wiberg kuskade runt och letade efter en lämplig inspelningsplats. Dom hade nästan bestämt sig för Rissne då de råkade få syn på en vägskylt med namnet Ödenäs. Namnet lät minst sagt idealiskt. 

I Ödenäs hittade man den perfekta miljön. Utsikt över den vackra sjön Ömmern, vida vyer, en orörd jordbruksbygd och en samling lantgårdar nära varandra. Under alla år som inspelningarna pågick ställde byborna upp helhjärtat och lånade ut gårdar, kök, finrum, hästar, kor, katter, traktorer och inte minst sig själva. Skådespelarna fick gå i lantbruksskola hos ortsbefolkningen för att lära sig mjölka och plöja. 

För Ödenäs blev serien ett positivt lyft. Byn blev känd, familjer flyttade dit, turister dök upp för att få se inspelningsplatserna på riktigt, skolan som varit nedlagd kunde åter öppnas, likaså affären.

Till det positiva med serien hör också att vi fick lära känna en rad duktiga skådespelare som hade sin verksamhet förlagd till olika scener ute i landet. Jackie Söderman bevisade att det faktiskt fanns skådespelare med utomordentlig gestaltningsförmåga också utanför huvudstaden.

Ulf Qvarsebo och Ulf Dohlsten

Något av det mest unika med "Hem till byn" är att skådespelarna fått åldras i takt med sina karaktärer. När någon skådespelare avlidit har rollfiguren helt sonika skrivits ut ur serien. 

Många av aktörerna hängde med genom alla 35 år och hann verkligen fördjupa och utveckla sina roller. Dit hör Lars Green som bondsonen Per Löfgren, han som i det allra första avsnittet kom "hem till byn" med sjömanssäck och bananklase på ryggen och stöp omkull på köksgolvet efter hårt festande. Han utvecklades till en ansvarskännande person, kanske inte alltid så diplomatisk men pålitlig. Han gifte sig med den rullstolsburne Karin, fint gestaltad av Christel Körner.

Så har vi den dynamiska kombinationen Carl-Ivar Nilsson och Christina Stenius som Willy och Lena Strid. Två passionerade människor med ett sjuhelsikes humör som aldrig missade ett tillfälle att gräla. 

Den rika familjen Dahl med överhuvudet Ragnar, han gestaltades med stor pondus av Sture Ericson. Hans alkoholiserade son var en roll som Ulf Qvarsebo gjorde med stor inlevelse, och så den komplicerade sonsonen Lars-Erik som Ulf Dohlsten lyckades gestalta med sådan nerv och känslighet. 

Vidare fanns lantbrukarparet Berndt och Lillemor (Anders Jansson och Gunilla Nyroos) som kämpade med sina ekonomiska bekymmer. Karl G Gustafson gav liv åt den buttre handelsmannen Ivar Ljung, hans mer gladlynta hustru var en roll som passade utmärkt för Inga Ålenius. 

Det finns många i den långa rollistan som är värd ett omnämnande. Kerstin Tidelius och Gun Jönsson har personligt gestaltat två av seriens på skilda sätt starkaste kvinnor. Och visst minns man sorgen i Jonas (Bengt Lindströms) ögon när sommargästernas barn kallade honom byfåne.

Tidsperspektivet får man klart för sig när man ser de senare avsnitten där Willy Strid (Carl-Ivar Nilsson) har en son i 25-årsåldern. Han spelades av Pontus Nilsson, son till Carl-Ivar Nilsson även i verkligheten, han var med i serien redan som sex månaders baby.

Idag kan "Hem till byn" ses som ett tidsdokument från början av 1970-talet och en bit in i nästa århundrade. Vilket fantastiskt historiematerial och vilken genuin dramaserie!

Se även:

Den skicklige scenografen Ingemar Wiberg

En visit hos Hedebyborna 2019