Nöjesvirveln

Det finns många roliga anekdoter om revykungen Ernst Rolf. Han lär ha varit en mycket charmerande herre, omöjlig att bli arg på. Vid ett tillfälle skulle Ernst Rolf träffa teaterkungen Albert Ranft för att diskutera ett samarbete. Mötet var bestämt till klockan tre på eftermiddagen. Klockan slog tre men ingen Rolf syntes till och han syntes inte ens när klockan slog fyra. Albert gick av och an på golvet som en retad tiger, han var sannerligen inte van att vänta och då Rolf äntligen dök upp utbrast han: "Hur kan man vara så förbannat vårdslös med tiden?" "Lugna dej, Albert! Lugna dej! Jag har varit på frukost hos Daniel Fallström. Kan du förresten göra så här? På ett ögonblick hade Rolf fått av sig rocken, kastat sig på golvet, fört benen över huvudet så att tåspetsarna nådde golvet och reste sig därefter triumfatoriskt.  "Va fan menar du med det där?" skrek Ranft. "Här är det fråga om viktiga saker". "Ja, men kan du göra det då?&quo

När Anita Wall dök upp i strålkastarljuset i slutet av 1950-talet fanns det många berömda Anitor: Björk, Ekberg och Lindblom. Wall är den som hållit sig bäst genom åren.  Hon är barnfödd på Söder i Stockholm. Fadern var timmerman, kommunist och reko. Morsan var glad, fantasifull och dito. Bägge gillade sin dotter även när hennes tonårsilska blommade. "Det är bra med Anita, hon har så jämt humör. Alltid förbannad!"  brukade pappan säga. Fem gånger fick Anita Wall försöka innan hon äntligen blev antagen till Dramatens elevskola. Där hamnade hon i ett getingbo av talanger: Börje Ahlstedt, Per Ragnar, Lars Amble, Evabritt Strandberg. Börje Ahlstedt och Anita Wall var de enda med s k arbetarbakgrund. Bägge lika fumliga vid balettstången. Det gick ändå bra för båda. Mycket bra! Anita Wall blev kvar på Dramaten men slog igenom med dunder och brak via TV-teatern. I Arnold Weskers "Rötter".  Året var 1968, ett vanskligt år att bli berömd i. Svårt för duktiga, som råkade

Teater Glädjehuset bildades 1993 av sex skådespelare som just blivit uppsagda från Malmö stadsteater. I september samma år satte den nybildade gruppen upp den engelska farsen "Hassans hotell" på Star Hotel i Lund. Precis som titeln antyder utspelar sig farsen på ett hotell och innehåller de klassiska ingredienserna med dörrar som smäller, älskarinnor som förväxlas, fel personer hamnar i säng med varandra... Mitt i röran står hotellägaren Hassan, en godmodig invandrare som försöker ordna upp alla bekymmer.  "Föreställningen är språkligt vig och ofta kvick, men det är besvärande långt mellan de hjärtliga skratten. Skådespelarna har också ett hårt arbete att övervinna konferenslokalens stora och ödsliga salong. Någon sensmoral att tala om spårar jag inte. Jag skulle önska att Teater Glädjehuset satte ribban lite högre nästa gång. Det finns även komedier med innehåll." skrev DN:s recensent Sven Hansell. Yvonne Erlandsson i Arbetet: "Teater Glädjehuset gör,

Dansaren och showmannen Lasse Kühler hade hunnit skriva ner många av sina artistminnen innan han avled i juni 2014. Hans döttrar Marie och Cathrin har färdigställt materialet till en spännande minnesbok som utkom i fjol: Lasse Kühler, en dansares grundsteg och snedsteg. I boken får vi följa Lasses svindlande danskarriär på krogar, teaterscener, cirkus, film och TV. Han berättar om sina samarbeten med storheter som Nils Poppe, Git Gay, Jarl Kulle, Charlie Norman, Hjördis Petterson, Hagge Geigert, Eva Rydberg, Björn Skifs och många fler.  1976 började han undervisa då han öppnade sin dansskola i Stockholm, han kom att lära flera generationer att dansa. Många framstående artister har tagit sina första stapplande steg på Lasse Kühlers dansskola. Från allra första början gick det inte så bra. Lasse annonserade om lektioner i stepp, showdans och bugg men ingen visade intresse. Lasse hade glömt en viktig detalj i annonserna - adressen och telefonnumret till skolan.  Boken om Lasse Kühle

1969 års Hagge-revy på Lisebergsteatern fick titeln "Under täcket" och startade i en jättelik paradsäng, stor nog att rymma hela ensemblen bestående av Sune Mangs, Laila Westersund, Hans Wahlgren, Ewa Roos, Gittan Kjell och Georg Adelly. En efter en kom de krypande fram under täcket för att gissla det svenska välfärdssamhället i kupletter, sketcher och monologer.  Det gångna året hade varit gruppteaterns hektiska år och den häcklades friskt i första akten, som i övrigt rosade och risade ungdomens frigörelse och gav stort svängrum åt grupperotik och könssamhälle både över och under täcket. Det skojades om Barbro Jansson och påvens p-piller-moral. Göteborgs illröda stadsteater döptes om till "Pekingoperan" och det drevs med Black Powers svarta knytnävar i OS. "Det finns en del nummer i den nya revyn som inte har nämnvärd lyskraft men där finns också förvånansvärt många höjdpunkter och framförallt finns där numera effektiva slutrader i kupletter och texter&quo

Den 30 oktober 1981 var det premiär för "Amadeus" på Stockholms stadsteater. Pjäsen, skriven av Peter Schaffer, handlar om den berömde tonsättaren Wolfgang Amadeus Mozart och hans avundsjuka rival, hovkapellmästaren Antonio Salieri. Rollen som Mozart spelades av en 27-årig Philip Zandén som här fick sitt genombrott som skådespelare. "Philip Zandéns Mozart är en överraskning. Han har lagt ner hela sin själ i rollen och åstadkommit något i ordets bokstavliga mening fantastiskt. Hans lösa galna skratt är oförlikneliga, hans uppsluppenhet har den rätta stolligheten, hans obstinata utbrott i opassande skällsord är häpnadsväckande. Någon har hittat ett mer eller mindre autentiskt porträtt av Mozart, där denne skelar. Philip Zandén har lärt sig också den konsten och utnyttjar den inte minst i de scener där Mozart koncipierar Trollflöjten. Nog är detta magi!" skrev teaterkritikern Åke Janzon i SvD.  Nils Gredeby i Stockholms-Tidningen var negativ: "Publiken lider slu

Galenskaparna och After Shaves katastrofmusikal "Stinsen brinner" hade bejublad premiär på Lorensbergsteatern i Göteborg i oktober 1987 och blev en pyramidal succé. Föreställningen kom att slå nytt publikrekord i Göteborgs teaterhistoria med 261 utsålda hus.  Galenskaparna och After Shave var omåttligt populära vid den här tiden efter genombrottet med TV-serien "Macken".  "Stinsen brinner" gjorde ingen besviken, möjligtvis kritikern Ingmar Glanzelius i DN som inte var särskilt imponerad: "Inget är dåligt, inget är fantastiskt. Den som sett Karl Gerhard, Thor Modéen, Povel Ramel, HasseåTage, Brasse, Kent Andersson och många andra undrar vart svensk humor är på väg. Upphöjt till rikshumor ger Galenskaparna och After Shave bilden av landet lagom." I övrigt överöstes uppsättningen med lovord och beröm. "Det är bara att konstatera att Galenskaparna och After Shave har lyckats igen, och det är inte skenbart. Det är tåga i det här gänget" ,