Nöjesvirveln

"Stanna till frukost" är en komedi skriven av Ray Cooney och Gene Stones. Den handlar om hur två människor ur helt olika generationer möts och motsättningar uppstår. En frånskild medelålders statstjänsteman med inbitna vanor får plötsligt besök av en 17-årig flicka med den unga generationens hela skepsis mot det etablerade samhället. Hon är i nionde månaden och har lämnat sin pojkvän i våningen ovanpå efter ett häftigt gräl. Det blir en underhållande komedi om två generationers livssyn, uppfostringsideal och språkbruk. Riksteatern var först i Sverige med att spela det här stycket som översattes till svenska av Torsten Ehrenmark, en man som hade känsla för de komiska formuleringarna. Skicklige Yngve Nordwall regisserade och för scenografin svarade Nisse Skoog. Maria Hedborg spelade huvudrollen som den unga flickan på rymmen. Några år senare skulle Maria vara med och bilda Backateatern i Göteborg, en av Sveriges ledande barn- och ungdomsteatrar.  Guy de la Berg gestaltade

Några glimtar ur nöjesutbudet i Sverige hösten 1998. "Guys and Dolls", en musikal om småfifflare, storspelare och frälsningssoldater gick upp på Oscarsteatern i Stockholm. I rollistan fanns stora namn som Björn Skifs, Helena Bergström, Johan Ulveson och Peter Harryson. Farsen "Hotelliggaren" med Robert Gustafsson i huvudrollen gick in på sitt andra spelår på Chinateatern. På Cirkus kunde man njuta av utvandrarmusikalen "Kristina från Duvemåla" med Helen Sjöholm.  På Göta Lejon spelades "Miss Saigon" med Stefan Sauk i en av de ledande rollerna.  Carl-Einar Häckner fanns på Södran vid Mosebacke torg med sin enmansföreställning "En monolog om kärlek".  Peter Carlsson & Blå grodorna fyllde Scalateatern till sista plats med en föreställning som kort och gott kallades "Underhållning". På Maxim och Intiman spelades det fars. Även på Dramatens stora scen gavs en fars, "Leva loppan" av George Feydeau. Folkoperan b

Broadwaymusikalen "No No Nanette" hör till de mer sällan spelade i Sverige. Den totalsågades av kritikerna och floppade totalt när den gick upp på Oscarsteatern i Stockholm 1975.  Bättre gick det för Riksteatern några år tidigare där bland andra Harriet Forssell, Åke Harnesk, Lennart Gregor, Gunilla Åkesson, Beatrice Järås och Berndt Westerberg rodde musikalen i hamn med hjälp av Bengt Blombergs regi och Lasse Kühlers koreografi. Handlingen snor sig runt en välbärgad, synnerligen frikostig och gift bokförläggare av religiös litteratur, vid namn Jimmy Smith. Han har för vana att hjälpa unga söta flickor som råkat i penningknipa. Detta leder till en ohållbar situation, vars fortsättning och lyckliga upplösning publiken får följa under några timmar.  Två av melodierna ur musikalen har överlevt och blivit evergreens, "Tea for two" och "I want to be happy". "I Bengt Blomgrens fyndiga, fartfyllda regi blev det en mycket lyckad, frisk och livfull förest

"Jag vill träffa Mjosov" är något så ovanligt som en rysk fars. Valentin Katajev skrev den här satiriska  pjäsen redan på 1930-talet men den fick sin urpremiär först 1946. I Sverige upptäcktes pjäsen på 1970-talet, det var Malmö Stadsteater som var först med att ta upp den på repertoaren. 1975 var det Riksteaterns tur.  Intrigen utspelar sig på vilohemmet Solrosen i Moskvas utkanter. På hemmet vilar sig byråkratfunktionären Mjosov varje söndag. En lägre tjänsteman uppsöker honom för tillstånd till köp av målarfärg. För att komma in på det berömda vilohemmet uppger han sig att vara make till en berömd traktorförerska, just medaljerad. Hon dyker givetvis upp på Solrosen, liksom hennes riktige make, liksom Mjosovs älskarinna, liksom älskarinnans man o.s.v. Det blir förväxlingar och spring i biljardrummet, in och ut ur trånga garderober och ännu trängre klockfodral... I själva verket är farsen en satirisk känga till den sovjetiska byråkratmoralen. I Riksteaterns version spe

Cole Porters musikal "Can-Can" utspelar sig i Paris på 1890-talet. På La Mome Pistaches nattklubb i Montmartre har den skandalösa modedansen Can-Can fått sitt fäste. Domaren Forestier skickas dit för att stänga nöjesetablissemanget, men råkar förälska sig i nattklubbsägarinnan. Persongalleriet vimlar av konstnärer, poeter och eldiga dansöser. "Can-Can" är fest och glädje och innehåller Cole Porters underbara melodier: "Vi är goda döttrar av La France", "C´est Magnifique", "Vad du gör, bli aldrig konstnär" med flera.  Hösten 1967 stod "Can-Can" på Riksteaterns repertoar. Huvudrollen som nattklubbsägarinnan La Mome gestaltades av Gun Andras. Per Grundén gjorde domaren Forestier. Wolfgang Vollhardt hade signerat en smakfull dekor och den norska regissören Henny Mürer svarade för en livfull föreställning.  Dagens Nyheters Barbro Hähnel rapporterade från föreställningen på Christinasalen i Piteå: "Som domaren Forestier ser

Jag hörde att "Anne Franks dagbok" sänds som radioteater i P1, en repris från 1995. Det är bra, det är en pjäs som bör spelas med jämna mellanrum, inte minst för att nya generationer skall få ta del av Anne Franks öde.  Annes historia är identisk med tusentals andras. Familjen var judisk, och tillsammans med pappa Otto, mamma Edith och systern Margot flydde hon från Frankfurt i Tyskland undan Hitlers judeförföljelser. En lycklig barndom i Amsterdam - och så samma skräck igen när Holland ockuperades av tyskarna 1940. Till slut måste man gå under jorden. Man gömde sig i faderns affärshus vid Prinzengracht 263. I två år isolerade från yttervärlden skrev Anne den dagbok som kom att bli ett så viktigt dokument från andra världskriget. Så en dag stod Gestapo där med höjda pistoler mot Kleimann, Kugler, Miep och Elli - de fyra anställda på faderns kontor som var deras vänner och beskyddare. Den så skickligt kamouflerade dörren slogs in. Några andlösa ögonblick. Så var hoppet ute

1930-talsoperetten "Kung för en natt" handlar om en kung som är i behov av en stand in, som liknar honom intill förväxling. Han är inte så populär bland undersåtarna och inför en galaföreställning på operan blir det aktuellt att byta ut honom mot en kopia; statsministern anser det mera önskvärt att kulor från en attentatsman hamnar i kroppen på en obetydlig man än i landets härskare. En hemlig agent skickas iväg för att leta upp någon som i alla avseenden är kungens avbild. Som man kunnat vänta är agenten framgångsrik, annars hade det ju inte blivit någon pjäs. I Riksteaterns uppsättning 1971 spelades den fattige mannen som får betalt för att föreställa kungen av publikfavoriten Lasse Lönndahl. Han träffar drottningen och blir kär. Drottningen spelades av Annalisa Ericson. I sina memoarer "Mina sju liv" beskriver Annalisa föreställningen som en av de största publikframgångar hon upplevt. Kritiken i de stora drakarna var ganska ljummen. "I den här recens

"Oss bröder emellan" är en dansk revy-musical av Ernst Bruun-Olsen och Knud Paulsen och handlar om sex herrar från The Upper Class som träffas i logen Lejonets Klo, där man skall välja in ett nytt ungt lejon. Herrarna äter en gammaldags middag och hamnar så småningom på nattklubb med en massa galanta damer. Kort sagt ett frosseri i mulligt mansgriseri sett i en skrattspegel.  Riksteatern tog upp pjäsen 1983 med sex lysande skådespelerskor i de sex mansrollerna. Det var Brita Borg, Maj Lindström, Mona Andersson, Norma Ahlquist, My Holmsten och Moa Myrén.  Premiären gick av stapeln i Oxelösund, sedan följde 57 föreställningar på turné runt om i Sverige. "Fullträff för utmärkt sextett" var rubriken i Svenska Dagbladet där Gaby Wigardt skrev berömmande om ensemblen. Hon menade att i händerna på fel skådespelare hade det lätt kunnat bli en katastrof. "Att kvinnliga skådespelare får ha scenen ensamma en hel kväll och vara roliga är lika unikt som efterföljansvärt&